Konflikträdsla

När min äldsta dotter var här i förra veckan talade vi som alltid om livet, om oss själva, om relationer runt omkring oss.
Jag frågade henne "Varför är jag alltid så konflikträdd, varför blir jag orolig så fort någon riskerar att bli arg eller besviken på mej, så fort jag riskerar en strid?"Å hon svarade "Det beror väl på din barndom och relationerna du hade kring dej då."Men ÄR det verkligen så enkelt? Å varför i hundan blir aldrig det där"inre barnet" vuxen och stark trots många år i terapi?

Vad var det då med "min barndom och relationerna runt omkring mej som barn?"
Jag vet inte vad det är med min släkt men den har alltid präglats av gräl och brustna kontakter.
Min morfar bröt kontakten med sin mamma, min pappa så gott som med sin pappa.
Det har alltid varit mycket "far åt helvete" och man har verkligen menat vad man har sagt.

Under hela min uppväxt hörde jag gräl mellan olika familjemedlemmar där tongångarna alltid var dem samma "Dra åt helvete med dej. Du behöver aldrig mer höra av dej. Kom nu,så går vi osv."Min pappa försvann tidigt så gott som ur mitt liv även om vi sågs några timmar åtgången årligen och jag tror alla skilsmässor påverkar barn... särskilt så skitiga som mina föräldrars.
Jag längtade alltid efter min pappa som barn. Det är ett av mina starkaste minnen från barndomen, denna längtan och dagdrömmarna om hur det skulle bli "när pappa kom tillbaka."
Men pappa kom aldrig tillbaka. Mina föräldrar blev aldrig ett par igen och även om jag på intet sätt klandrar honom idag för det... tidsandan på -70 talet var sådan... så var det många gånger han sagt att han skulle komma, mamma förberedde oss, vi väntade ivrigt... och han aldrig kom.

Som tonåring växte jag upp mestadels hos mina morföräldrar.
Vid konflikter med dem... och dom var många... hette det alltid "Du kan flytta härifrån. Du kan dra hem till din mamma som inte vill ha dej. Vi orkar inte ha dej kvar!"Även morfar som stod mej så nära... jag var ju alltid morfars flicka... sa så där när mormor och jag grälade, han tog alltid hennes parti utan att någonsin fråga om min version av historien.
Å ibland flyttade jag hem till mamma... som i sin tur kastade ut mej när det blev bråk.

Kort sagt lärde jag mej att aldrig ta kärlek för given.
Att gräl och kontroverser kunde leda till kylan. Det fanns ingenting som var ovilkorligt.
Inte för mej, inte för någon.
All kärlek berodde på hur man uppförde sej.
Pappa bad mej fara åt helvete när jag var strulig 12 åring, mormor och morfar tog avstånd från min bror när han började knarka. Det finns åtskilliga fler exempel.
Det var helt enkelt så det var.
Jag har själv lite av detta i mej som vuxen.
Inte mot mina barn, aldrig att jag skulle kunna hota dem om att förlora min kärlek för någonting som helst, det är en grundläggande rättighet för varje barn, att älskas no matter what av sina föräldrar... men till andra kan jag vara så.
Säga Fuck U, dra åt helvete, stolt vägra att höra av mej igen om jag blir sårad.
Att bli sårad, känna sej kränkt är i min värld mycket värre än att bli urförbannad.
Trots att jag tycker det är förkastligt att lösa konflikter så med människor jag egentligen älskar och trots att jag egentligen gör mej själv minst lika illa genom denna "stolthet" så har jag det i mej...
Rädslan att bli lämnad är så mycket starkare än att lämna.

Så visst... visst finns det en anledning. Säkert har det påverkat mej.
Men jag är ändå medelålders nu. Å konflikterna behöver inte ens vara särskilt svåra eller med människor som står mej nära.
Det kan vara rätt ytliga bekantskaper och rätt så små konflikter... men det väcker nästan alltid en ångest i mej att gräla.Å i synnerhet av bli avspisad. Avpoliterad och bortvald.

Så trött man kan bli på det där ängsliga lilla barnet inom sej.

God natt vänner.

Puss/ Asta