Gottfrid

Jag idag var alltså dagen D.
Eller dagen G kanske. Dagen som vi skulle åka å titta på vår lilla valp. Vår Gottfrid.

Om jag haft några tvivel så försvann dom efter att ha borrat näsan i hans ljuvliga valpnacke och gosat med hans snälla mamma Ebba.
Eller jag tvivel...
Det var ju så att jag tills alldeles nyligen inte hade en tanke på en ny valp.
Ingen klar å koncis tanke i alla fall utan kanske mer en tanke om att det vore bra innan Märta blev för gammal .Jag visste inte ens om att jag skulle ha Dogue de Bordeaux igen.
Visst tycker jag att det är den överlägset vackraste å charmigaste rasen på denna jord men den har två stora minus.
1.) Att påminna för mkt om Märta. Jag tänkte att det kanske är bra att inte kunna jämföra alls.
2.) De har ett så kort liv.
Sååå...inte ens det var bestämt. Å mannen, han skulle ju aldrig i livet ge med sej.

Men så såg jag honom på bild och jag kan inte förklara...
Han var bara min. Han var nåt särskilt.
Jag har sedan tidigare haft telefonkontakt med den uppfödaren till o från genom åren och kände förtroende för henne.

Å nu så blir det alltså så. Jag ska bli en Gottfrid-mamma.
Med trix och lite organisation kommer det funka. Mini, jag å maken får turas om att passa honom även om såklart jag kommer att ha ansvaret för hans fostran och socialisering.
Allra helst skulle jag förstås varit mammaledig men det är jag osäker på om chefen går med på?!

Vi får hoppas att han inte är pussallergisk för då går det åt pipan...

Puss/ Asta