fredag 20 juli 2012

Å så kommer alla känslorna på en å samma gång



Vackert citat.
Jag blir alltid lite sorgsen när jag läser sånt där "romantiskt å sött."
Jag är inte "hela världen" för någon... ja, det skulle möjligtvis vara Märta då.
Vilket det förvisso inte finns ett enda dugg "bara" i.

Jag tror helt enkelt att jag är en sådan människa.
En sån som då och då drabbas av "den stora ensamheten."
Känslan av att till syvenes å sist... när det verkligen gäller... stå rätt ensam.

Den där ensamheten... jag är inte helt hundra på vad den består av.
För jag har alltid känt så, även när alla barnen bodde hemma och det var liv och rörelse överallt.
Jag har några få nära vänner och jag har en man som faktiskt aldrig övergivit mej no matter what.
Men ensamheten bor i mej ändå ibland. Som en saknad, en längtan efter något jag inte ens kan formulera för mej själv i mitt eget huvud.
En saknad jag genom åren försökt mätta och fylla på alla möjliga sätt utan att egentligen lyckas.
Kanske ligger det ändå i det där som "spådamen" sa... att ingen egentligen känner mej.

Bortsett från min egen familj finns det kanske en handfull människor som jag älskar.
Likväl, i kriser med mannen tex, och jag känt att jag måste bort här ifrån så finns det inte en människa som jag kan åka till.
Ingen jag kan ringa mitt i natten.
Har andra det så? Eller är det bara i mitt huvud som jag är extra ensam?

Låter jag deppig?
Det är jag inte, det var bara bilden som väcker tankar.
Jag är fylld av andra känslor... glädje, spänning och nervositet.
Den där pirriga glada nervositeten har ersats av en mer allvarlig.
Hur ska det gå med Märta? Tänk om det inte fungerar? Tänk om hon inte accepterar valpen?
I morgon är ju The big G day... Gottfrid ska få komma hem.
Hem till nya ben, ny matskål, nytt koppel, halsband, kramdjur och familjemedlemmar.
Hela helgen och halva nästa vecka vallfärdas folk för att titta på Gottis valpen.
Själv är jag mammaledig i dagarna 4.

Puss/ Asta

Foto: Jagger aka Gottfrid
Bild: Kicki Engman

6 kommentarer:

  1. Du har ju ett eget rum hos din lillebror som står tomt, Märta och Gottfrid har ju tom ett eget som bara står och väntar.

    SvaraRadera
  2. Tack älskade du.Jo dej skulle jag nog faktiskt kunna ringa mitt i natten. Å du kan alltid ringa mej. Det vet du! Saknar dej som sjutton. Å tänker på Cocco så klart. Nästan hela tiden går tankarna till honom. Kram

    SvaraRadera
  3. Kan också känna igen mig i det där. Som Lisa Ekdahl också sjunger...
    "Den flickan är en främmande fågel. Som fallen från skyarna, född på en annan planet. Den flickan är en främmande fågel. Hon bär en sorg i sitt leende och en välbevarad hemlighet. Och hon vet och hon vet, hon vet att bevara sin hemlighet. Och hon vet att den som vet, får betala med ensamhet". Eller Melissa Horn.
    "När jag träffar gamla vänner, har jag ingenting att säga dem. De ställer för många frågor och jag, jag bidrar inte med nån. Och jag kan ångra det lilla jag säger eller dra ett allvarligt skämt. Jag tycker mig höra mig vad de tänker 'är hon sådär jämnt?'"

    Men du... det kommer att gå jätte bra. Låt inte den där oron växa sig för stor. Ta tag i dig själv, så som du kan när du vill. Jag lovar... det kommer att bli bra!

    Älskar dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å jag älskar dej. För att du känner mej så väl ändå. Tack gumman.

      Radera
  4. Finaste A - jag vet hur den känslan kan ramla över en ibland. Drabba en och få en att känna sig HELT övergiven. Så du är inte ensam om att drabbas av den känslan. Däremot är du ju ensam just i din. Men du - trots att vi bara är i början på en finfin vänskap är det en sådan som finns där - när som helst. Jag lovar dig - du är alltid välkommen hit. Till och med med vovvarna! Och det är stort, du känner ju mig ;)

    Kramar, i massor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste M. Nu grinar jag lite till...:)

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare