Morfar

Min morfar. Imorgon har han varit död i 1 år. Fysiskt död. Kliniskt.
Död för mej och in i demensens värld försvann han flera år tidigare.

Morfar. När jag var liten var han ofelbar.
Min hjälte.
Han avgudade mej över allt annat. Ägnade mej all sin tid och all sin beundran.
Han lät mej veta att jag var hans prinsessa och han trodde mej om allt.
Han betraktade mej som sin dotter och jag spenderade mer tid med honom än med mina föräldrar.

Som liten var vi i Slottskogen varje helg. En park mitt i Göteborg med djur, i huvudsak svenska som man fick mata och klappa på.
Jag var där så mycket att djuren kände igen mej och kom när jag ropade på dem.
Ibland gick vi på museum istället. Sjöfartsmuseumet och såg på fiskar och kräldjur eller Naturhistoriska och såg uppstoppade djur.
På vägen hem köpte vi alltid blommor till mormor.

Han lärde mej cykla.
Han lärde mej simma. Jag var 6 år och vi var i Alcudia.
Morfar slog vad med simläraren om att jag skulle klara 100 meter. Jag simmade 200.
Han köpte saker till mej. Han höll min hand när jag skulle sova.
Morfar gav mej så oändligt med kärlek, formade min barndom.
Gjorde kanske hela skillnaden till att jag blev en självständig och trygg person.

Vi hade en mer konfliktfylld relation under mina tonår.
Morfar hade en stor svaghet, att ALLTID vara lojal med mormor.
Jag bodde ju där och jag blev alltid lika besviken när mormor och jag bråkat och han tog hennes parti utan att lyssna på vad jag hade att säga.
När jag sedan fick barn upplevde jag honom orättvis då han favoriserade mitt äldsta barn framförde andra.
Öppet och utan skam. Vi hade många hårda gräl om det där.
Men jag förlät honom så småningom.

Han var en enkel man. Behövde inga sensationer i sitt liv.
Var nöjd med det lilla.
Älskade mormor. Var lycklig över att det gick bra för dem han älskade.
Jag vet att han var stolt över mej.
För att jag fick fina barn, klarade av min mammaroll, bodde i hus, skaffade mej en utbildning.

Några år innan han dog försvann han som sagt in i demensen.
Jag var hos honom dagen innan han dog. Han låg stilla i sängen och väntade.
Lilla morfar som alltid försökt skoja bort sin dödsångest.
Det berörde mej, men inte mer än att allt har ett slut, naturens gång.
Mer ledsen blev jag nåt år innan när jag träffade honom och han uppenbarligen inte kände igen mej.
Inte längre lystrade till "morfar", ryggade när jag tog hans hand, blängde stint på mej och ville att vi... främlingarna... skulle gå.
Då förlorade jag morfar. Jag var hans älskade och nu visste han inte vem jag var.
Då dog han för mej.

Här om dagen när jag var ute med Märta gick jag och tänkte på praktiska saker och plötsligt såg jag honom brevid mej. Utan att jag tänkt på honom innan. Jag såg honom, jag kände hans lukt, jag blev medveten om hans energi. Så försvann han igen. Lika plötsligt som han kom.
Min älskade morfar, jag är säker på att han är runt omkring oss, runt alla oss som han älskade.

Tills vi ses igen morfar. Jag älskar dej. Tack för allt du gett mej.

Puss/Asta