Det är så vackert ute så här års att det gör ont.
Årets ljusaste dag går mot sitt slut.
Jag känner mej vemodig och allergisk ikväll.
Lite ängslig så där ni vet som jag kan bli när det är stora förändringar i luften.
Förstorar upp saker å ting, vänder å vrider och grunnar på om jag tar rätt beslut.
Det är jobbigt att vara jag ibland. Det verkar så mycket enklare att vara som er andra.
Jag har varit sån här i hela mitt liv.
Så länge jag kan minnas. Ja minus den tiden där ibörjan när jag startade med antidepressiva och fick som "biverkning" att jag blev helt avtrubbad känslomässigt. Det var så skönt!
Jag grinade inte ens när jag såg sorgliga filmer på tv :)
Svag och stark.
Nojar, oroar mej, ängslas... över mina val, min kapacitet och av rädsla för att misslyckas.
Reser mej alltid, fixar det allra svåraste till slut ändå, men drar liksom aldrig lärdom av det.
Nästa gång det finns det allra minsta att oroa mej för så gör jag det.
Jag säger inte detta med "offerröst" utan som en förklaring.
Kanske är det för att jag nu... och då... sällan blivit uppmuntrad.
Kanske är det en del av förklaringen?
Väldigt få människor kring mej har applåderat mej och mina beslut.
Trott på min kapacitet.
Varesej det handlat om barnen jag skaffat, utbildning, hundar eller annat så har jag fått höra
"ja, för fan... kör på det, det är klart du grejar det."
Nu för tiden anamas det på ett annat sätt i föräldrarskapet.
Att tro på, peppa, stötta, heja.
Även i relationer är det nog mer så nu.
Jag möts hela tiden av skeptiska kommentarer, himlanden med ögon och ifrågasättanden.
Varför ska du göra det?
Hur ska det gå?
Nej, nej, nej... det blir aldrig bra.
Idag kan jag tänka... inse med mitt förstånd... att jag är 43 år gammal. Har levt halva mitt liv om jag blir gammal.
Jag har fostrat 4 vuxna barn. Tagit mej igenom 24 år av äktenskap. Haft hund/hundar i över 20 år.
Läst på högskolan. Har ett krävande jobb som inte "vem som helst" klarar av.
Jag är kort sagt normalbegåvad och rätt kompetent.
Jag kan inse allt det där och VETA att jag egentlligen kan men när det kommer till känslor...
Då är det en annan sak. Då blir jag så himla låg av minsta lilla misstro av mitt förstånd eller sunda förnuft.
Plattas till av "lilla gumman, hur tänkte du nu" mentaliteten.
Som sagt. Det är jobbigt att vara "jag" ibland.
Hur har ni det?
Puss/ Asta
Usch, jag förstår att det känns tungt för dig när den känslan faller på. Det är en sak att veta förnuftmässigt sin kapacitet och en annan att känna att man kan och är värd det. Både du och jag har ju saknat det där skyddet som borde finnas som barn och bli upplyft av föräldrarna. Å är ens förflutna skadat redan från början, så är det ju så och någonstans får man vara som en vuxen till sitt inre lilla barn. Inte alltid så lätt. Men du har gjort en fantastisk resa och den resan är inte slut ännu, utan det är nog mer att du ska våga lita på att dina vingar bär och att du är bra på alla vis. Låt aldrig någon annan säga åt dig vem du är, för bara du vet vad du gått igenom och klarar av. Kram Kram och imorgon är nog en bättre dag!
SvaraRaderaMaria.Tack för din väldigt fina kommentar. Jag började faktiskt gråta :) Kram och ha det underbart nu med dina töser. Skullegärna åkt med.
RaderaNaw, nu fick du mig alldeles rörd. Hoppas det känns bättre som idag. Ja, någon gång får vi ha en bloggträff. Kram kram!
SvaraRaderaA - hoppas verkligen idag har varit bättre!! Du vet vad jag tycker om dig och allt fint du åstadkommit!! INGEN kan ta ifrån dig din enorma resa i livet. ALLT du har har du skaffa HELT själv!!!! Vet du hur starkt det är???? Och du har gjort det mot alla odds! Helt fantastiskt!
SvaraRaderaVi ses ju snart igen och då skall jag berätta en sak.. *ler*
Många kramar!!