lördag 2 juni 2012

Ett nytt barn...



Under många, många, många år har jag haft ett fadderbarn via Barnfonden.
Varje månad betalar jag 230 kr. Det sköts via autogiro och jag funderar aldrig på de pengarna.
För dessa pengarna hjälper du ett barn till ett bättre liv.
Hela familjen får hjälp. Barnet får gå i skolan. Vaccinationer. Hjälp till att köpa in grödor el vad familjen nu behöver osv.
Allt redovisas öre för öre.
Det är ett roligt, personligt sätt att hjälpa och nästan alla har råd med det!
Vårt första fadderbarn var en liten pojke i Togo. Det var när mina egna barn var små.
Han hette Habarugaba och var från Rwanda.
Till honom skrev jag, och fick svar, och ibland skickade jag små presenter.
Mina egna barn var väldigt involverade i honom och vi skrev brev tillsammans.
Barnen fick en svart docka som självklart döptes till Habarugaba och vi pratade... redan då... på ett väldigt naturligt sätt omorättvisor,fattigdom, solidaritet med andra osv.
Habarugaba omkom i massakern i Rwanda då för många år sedan ibörjan av -90 talet.
Jag sörjde honom faktiskt på riktigt. Funderade och fasade över hans sista tid i livet.

Sen fick vi ett nytt fadderbarn, för att vi skulle fortsätta att hjälpa på detta sätt var självklart.
Jag tror det var en flicka. Efter det har jag hunnit ha ytterligare 2-3 stycken fadderbarn men ingen jag haft ytterligare kontakt med än mina inbetalningar. Barnen har skickat någon julhälsning, teckningar.
En pojk vi hade var fascinerad av vapen och alla hans teckningar innehöll olika k-pistar och liknande :)
Att vi fått nya fadderbarn beror på olika saker. Stödet upphör när de är vuxna eller försörjer sej själva.
Men Barnfoden har oxå krav på familjerna om att barnen ska gå i skolan och uppfylla andra krav för att de ska få ta emot hjälpen.

Idag fick jag ett kuvert med ett nytt fadderbarn. Hon heter Amivi och är 10 år. Bor i Togo med mamma, pappa och fyra bröder. Å hon är så fantastiskt fin!!! En riktigt vacker flicka!
Nåt i mitt hjärta öppnades när jag såg in i hennes ögon på det medskickade fotot.
Denna gången ska jag banne mej se till att ha kontakt, att skicka brev och lite småpresenter till henne.

Välkommen till familjen Amivi.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Så himla fint skrivet! Jag hade också ett fadder barn en gång för länge sedan när jag hade mycket sorg i mitt liv, för det kändes som jag ville ge till någon annan. Det är jättefint det du gör och gjort genom åren. Kramar, Maria.

    SvaraRadera
  2. Ett viktigt och fint inlägg! Jag är världsförälder och skänker även till SOS-barnbyar och annat som stöder barn, men ett "eget" fadderbarn har jag aldrig haft. Kanske är dags nu...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare