Den ljuva valptiden. Host...

Jag har som vuxen skaffat valp två gånger.
En del avverkar hundar på löpande band men jag har haft turen att ha friska hundar och jag har accepterat deras sätt att vara och anpassat mitt hundägarskap efter det.
När jag hängde på brukshundsklubben fanns det många människor som bytte hundar som andra bytte underkläder.
För att de var si eller så. Hade för mycket eller för lite motor. Var skotträdda. Inte tillräckligt tuffa/ snygga/ lätttränade/ snälla.

Följdaktligen hinner det gå ett par år mellan att jag är valpägare.
Det tog 14 år mellan Baron å Märta. Två helt olika hundar med olika styrkor och svagheter och så värst mycket nytta av "att ha gjort det förrut" hade jag inte.

Märta var en handfull.
Hon är över 7 år och jag har ännu inte riktigt hämtat mej. Vilat klart efter den pärsen.
Blivande förstagångsägare nojar ofta över rumsrenhetsträning.
Det är det lättaste. Det gäller bara att vara ihärdig i början.
En valp behöver kissa varje gång han har ätit, lekt och sovit vilket i princip är = jämt.
Han ska äta...om det nu var 3 eller 4 gånger per dygn... och det var ett litet älgvete med Märta som började matvägra hemma Dag 1 och snabbt tappade sitt lilla hull. Trots att hon varit ett matvrak hos uppfödaren, men där konkurrerade hon om maten med alla syskonen.

Märta bet i allt och alla första veckorna.
Henness sylvassa valptänder borrade sej in i vrister å händer å byxben å trappor.
Jag sa till henne -> hon blev värre. Jag sa till hårdare -> hon blev ännu värre. Jag sa riktigt hårt -> hon blev rabiat.
Så jag köpte buntar med småben å körde in i truten på henne var hon än var.

På vår första runda i stan var hon 9 veckor. Hon kastade sej morrande över en jämnårig (men mkt mindre) rottweilervalp med sån frenesi att vi blev förskräckta allihop.
Jag åkte till brukshundsklubben för att miljöträna.
Hon kastade sej morrande mot varenda hund hon såg. Liten som stor. Valp som vuxen.
Jag försökte avleda, lugna, säga till på skarpen... ingenting hade den minsta effekt.

Hon åt på stolsben, bordsben, trappor. Här har jag ett gott råd som jag fick av pappa.
Blanda olivolja med chilikärnor. Låt dra, pensla på. Ofarligt för möbler och valp men väldigt otrevligt att ens lukta på.
Hon tuggade sönder ETT par skor...det var inte ens våra utan en gäst.
Hon käkade upp minst 5 mobiltelefoner och ungefär lika många fjärrkontroller.

Utomhus stack hon. Hur mycket jag än gömde mej. Hur mycket jag än övade kontaktövningar.
Lock å pock hjälpte föga. Ordentliga omruskningar lika lite.
Hon blev snabbt "stor"... det vill säga långbent... och var bara valpen när hon skrämde slag på både ungar å vuxna. DET lärde hon sej snabbt och det tog åratal att träna bort.

Den hundvana katten som var hennes storasyster och som bossat runt med den tidigare hunden satte hon snabbt och effektivt skräck i.

Hon var riktigt jäkla skitjobbig som valp min Märta men vi hade redan från början ett alldeles särskilt band och en stor kärlek. En kärlek som sedan dess bara har vuxit.

Nu står jag alltså troligen i begrepp att skaffa valp igen.
Valpar är söta, goa, kärleksframkallande, underbara och skitjobbiga.
Jaghar aldrig velat ha två hundar. En hund täcker gott å väl mitt behov av kärlek, sällskap, vakt, träning.
Men min hund börjar bli gammal och jag vill inte heller riskera att stå utan hund.
Då skulle jag bli sinnessjuk av sorg.
Då blir det dessutom mycket svårare att skaffa en valp.
En valp behöver tillsyn och sällskap i princip dygnet runt. Det är lixom NU jag kan lösa det.
Inte om ett par år när jag inte har Märta kvar i livet eller en tonåring kvar i hemmet.

Så. Blandade känslor av spänning, glädje, förhoppningar. Av att få börja om, göra rätt från början.
Men oxå av lite nervositet över hur det ska bli denna gången och väldigt mycket mer medveten om att jag har en massa jobb framför mej.
Att ha en valp är som att ha tre småbarn. I alla fall om den är av "Märtakaliber."

Puss/ Asta