söndag 10 juni 2012

Att kompensera

När jag var liten var jag mycket hos mina morföräldrar.
Redan från att jag föddes högt älskad av dem.
De hade en komplicerad relation till min mamma och kanske älskade de henne via mej.
Gav mej det som de inte kunnat å förmått till henne.

Jag fick en lillebror som var "liten" och "minsting" och blev behandlad därefter av mamma.
Hon hade mycket lättare för att ta till sej en solig liten pojke än en trulig ängslig flicka som påmindre så mycket om henne själv.
Mammas "orättvisa" kompenserades då av mina morföräldrar som "såg" mej och skämde bort mej.
Mina morföräldrars orättvisa i att inte ta till sej lillebror kompenserade mamma än mer, genom att älska ännu öppnare. Å den negativa spiralen var igång.

Så fick jag barn.
Bodde hemma hos mormor å morfar första halvåret med den lilla. Hon som var så lik deras favoritbarnbarn. Självklart knöt de ann till henne på ett särskilt sätt.
Jag fick fler barn, men den äldsta förblev favoriten för mina morföräldrar. I synnerhet för morfar som inte gjorde mycket för att dölja det. Vi hade hårda gräl om det, hot om att kontakt skulle sägas upp.
Flyttade från stan.
Jag gick delvis i samma fälla som tidigare generationer gjort.
Kompenserade mina andra barn. Med tid och med att inte vara lika sträng.
Å morföräldrarna som tyckte att "stortjejen" var hårt hållen skämde bort än värre.

Min stora flicka och hennes pappa har alltid haft en komplicerad relation.
Väldigt väldigt lika. Envisa, dominanta, ovilliga att se hur den andra resonerade.
De bråkade mycket.
Å då kompenserade jag där.
Knöt min äldsta hårdare intill mej.
Stöttade och ägnade tid.
Kanske "stötte bort" pappan. Försvårade deras relation genom att vi blev så tajta.
Kanske upplevde barn nr 2 och 3 att jag var orättvis? Upptagen?

Jag kan bara tala för min egen "kompensation."
Jag älskar alla mina barn. Lika mycket.
De är olika individer. Har behövt olika ting. Mött upp mej på olika sätt.
Jag har aldrig velat vara orättvis, men det har varit omöjligt att behandla dem lika.
Millimeter för millimeter.
Den ena har kanske behövt mer tid och ömhet. Någon annan samtal.
Vissa av dem har stöttats med pengar under perioder, andra inte alls därför att de inte haft behovet.
En del har fått saker, andra fått tid.
Å hur man än gör som mamma så känner man ändå att man inte har lyckats.
Jo, jag har lyckats... lyckats att älska alla mina barn. Lyckats att, som tidigare släktled, inte fått större konflikter med en eller flera av barnen.
Men lyckats förmedla känslan till dem av att vara lika älskade? Lika sedda?
Jag vet inte...
Jag tror nästan alla mammor har dåligt samvete över barnen.
Tror nästan alla mammor känner att de velat gjort vissa saker annorlunda men kanske inte vet hur.
Frågan är, går det att göra rätt?!

Vad tror ni?

Puss/ Asta

1 kommentar:

  1. Läste din kommentar på morfarinlägget nu... Du skrev också ett jätte fint inlägg. Det fick mig att börja gråta... kände mig väldigt sentimental. Jag tror att alla föräldrar kompenserar, för att alla ens barn (o barnbarn) är olika o man själv förändras, med barnen o tiden. Jag vet att du alltid gjort ditt bästa o du har så mkt att vara stolt över. Hoppas att vi kan ses i veckan som kommer. Puss Emelie.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare