lördag 30 juni 2012

I do anything for love... but I won't do what

Kärlek. En kär lek. Den käraste lek vi människor ger oss in i. Om å om igen även om det gör ont... gör ont som fan... emellanåt.
Kärlek som man kan känna på så många sätt, till människor, djur, platser och ting.
Kärlek som kan kännas på så många olika sätt.

Visst är det fantastiskt att man faktiskt kan älska hur många som helst?!
Att kärlek inte tar slut eller fördelas utan att en ny dörr öppnas och helt nya känslor uppstår.
Jag har lätt för att bli förälskad. Betagen.
Förälskad och betagen kan man bli i en annan människa utan att det nödvändigtvis innehåller en sexuell komponent eller en fysisk attraktion.
Förälskad kan man bli i en människa som förstår en, bekräftar en, har en sprudlande personlighet, en vacker ut eller insida. Eller både ock.

Jag har svårare för att älska. Den djupare, allvarligare formen.
Den som inte är lekfull utan mer på liv å död.
Jag älskar inte särskilt många människor och jag säger aldrig att jag gör det om jag inte verkligen menar det.
Att använda engelskan, att säga Love U innebär inte samma ansvar för mej. Det kan jag slänga ur mej mer lättsamt som ett uttryck för att jag tycker om.

Inte lätt för att älska.
Å andra sidan gör jag vad som helst för dem jag älskar... nästan.
I do anything for love... but I wount do that.
Vad skulle du inte göra för kärleken?

För mina barn finns inte tillägget.
Jag skulle göra vad som helst för mina barn om det krävdes.
Det tror jag att mina barn vet om.
Det finns ingen som älskar dem som jag gör, aldrig hur lyckliga de är i sina relationer, min kärlek till dem kommer aldrig att förändras och jag skulle gå genom eld för deras skull.
Alltid. Vilken sekund som helst på dygnet. Hur gamla de än blir.
Det innebär inte att jag skjussar dem när som helst eller ger dem pengar hur som helst.
Mina barn är inte curlade, inte fostrade att ta min tid förgiven.
Det innebär att jag går i döden för dem om jag måste. Att jag alltid kommer välja dem före alla andra.
Att deras väl å ve är det som alltid betyder mest.

Med män är det annorlunda.
Efter snart 24 års äktenskap kan jag säga att jag gör en hel del för kärleken.
Jag kan kompromissa, offra och ta en hel del skit.
Jag står ut med mycket. Ibland suckar å gnäller jag men jag är lojal, jag stannar, jag tar striden.
Lik väl finns det mycket jag aldrig skulle ta av en man.
I won't do what.
Jag skulle aldrig leva med en missbrukare av något slag som inte vill bli bra.
Jag skulle aldrig ta stryk.
Jag skulle aldrig sätta en man framför mina barn.
Inte heller framför min rätt att vara "jag" och i det lägger jag många saker.
Att få vara frispråkig, att ha hundar omkring mej, att få behålla min integritet.
Jag skulle aldrig kunna leva med en man som köper sex eller som inte tror på alla människors lika värde och rätt att vara den de är.
Att bli bedragen?
Kanske, det beror på omständigheterna.

Hur har du det med kärleken?

Puss/ Asta

Raderat inlägg


Foto:Kicki Engman.


Jag skrev ett inlägg i natt som kändes bra att skriva. Men idag kände jag att jag lämnade ut människor som faktiskt inte bett att bli omnämnda på min blogg. Jag tänker då inte på "Kvinnan från -50 talet" utan på andra... levande å döda... som kunde kopplas till texten.
Så, ni som hann läsa hann läsa, ni andra får hålla till godo med mina övriga litturära mästerverk.

Idag är en molning dag men hittills utan regn här i södra Sverige.
Det är en vansinnigt allergisk dag å jag snorar, nyser, kliar.
Bha!
Upp till det somnade jag sent å sov länge så omställningen till kommande jobblivet går "så där."

Idag flyttar min äldsta flicka till hus!
Det är en milstolpe i livet minsann.
Maken å sonen är där och hjälper till, jag skulle antagligen bara vara i vägen.
Jag får ta å åka dit när de kommit i ordning lite grann, innan Gottfrid har kommit hem.

Nej, här kan jag inte sitta hela dagen å moffa choklad.
Ha en go söndag.

Puss/Asta

fredag 29 juni 2012

Det allra privataste...



Jag är en pratig människa.
Jag tycker om att prata.
Kallprata, diskutera, berätta, avslöja, tjattra, vara förtrolig.

Jag har lätt för att samtala med nya människor, med alla typer av människor, det ingår i mitt jobb.
Jag inger förtroende och får ofta bära andras hemligheter.
Jag har inga större problem med att tala inför en grupp av människor, går faktiskt igång lite på det och jag för ofta andra människors talan. Utåt. Uppåt.

Jag kan prata om det som är svårt. Som varit svårt.
Om att vara sprungen ur en trasig familj, om övergrepp jag utsatts för, om min livssorg med min knarkande bror.
Jag har inga problem med att visa känslor, Att framstå som transparant.

Idag fick jag höra en av de främsta sanningarna om mej själv.
Nämligen den att jag är oerhört privat. Att få människor... om någon... verkligen känner mej.
Fast många TROR att de känner mej, imponeras eller förfäras av all min snacksalighet.

Det är inte så att jag låtsas eller ljuger.
Att jag vill vilsefara er eller luras.
Jag har ingen fasad.
Men mitt i allt mitt blottande väljer jag vad jag blottar.
Väljer vad ni ska få se. Vad mina vänner ska få se.
Men så är det väl för alla tänker kanske ni.
Nja, jag tror inte det. Inte så här...
Det finns rum inom mej som inte ens mina barn å min man har tillgång till även om maken nog förmodligen är den som känner mej allra bäst.
Den enda som verkligen kan se in i min själ är Märta.
Å hon är inte intresserad av vad jag varit eller gjort, bara av vem jag ÄR.
Det låter kanske löjligt men då får det göra det då.
Det är min upplevelse.

Kvinnan jag talade med har förstått två saker om mej som ingen annan riktigt förstått trots att de känner mej mycker mer och har gjort under lång tid.
Tidigare har hon berättat att det inte är något konstigt att jag upplever den djupaste gemenskapen med Märta då vi delat många liv innan, våra själar är sammansvetsade och hon kommit till mej i liv då jag verkligen behövt henne. Idag kunde hon alltså blotta denna hemlighet, trots att jag aldrig gett henne skäl till att tro så, att jag är oerhört privat och aldrig släpper någon människa längst in.Att många tror sej känna mej men ingen gör det på riktigt.  

Frågor på det?! :)

Har ni en bra kväll?

Puss/ Asta

Vad tycker ni tjejer?


Skulle ni gå igång om maken hade sådana här?!
När vi var i Grekland sist var det nån karl... minns inte hans nationalitet nu... som bar såna här.
Han hade även fluffigt hemmablonderat hår.
Grrrrr....

Puss/ Asta

Reaktioner på ny valp...




... I urval.

Pappa: Tänk dej för om valpen, det säger jag i all väl mening
(Im a big big girl daddy. Snudd på kärring.)

Mamma: Åhh vad roligt, vad ska han heta? Gottfrid? Ja det var... ehh, annorlunda
(Visst var det, världens sötaste namn på världens sötaste valp. Valde mellan Thorsten å Gottfrid. Men min första uppfödare säger att de blir som sin namne å här ska vi inte ha nån ADHD typ med alkoholproblem aldrig hur snygg han är (Flinck) utan kloka, stora, snälla Gottfrid i Änglagård som namne.)

Mini: Vi ska få en ny valp! Vi ska få en ny valp! Vi ska få en ny vlp! Vi ska få en ny valp! Vi ska få en ny valp! Ehhh, hur lyckades du övertala pappa?!
(Kvinnlig å barnförbjuden listmin älskling, Trust me...)

Mormor: Men en till sån stooor. Hur ska det gå? Kan du inte skaffa dej en liten hund, det skulle jag kunna förstå, en rottweiler eller nåt.
(Hahaha, jag har sagt precis samma ord själv till en hårding i området med rottis. "När jag blir äldre å inte orkar med så mkt hund skaffar jag kanske rottweiler"... ni skulle sett hans min.)

Mannen (nån vecka efter att han okejat det): Du, nu kom jag på nåt! Han dreglar väl inte mer än Märta, jag tycker inte om dregel.
(Inte då älskling (de har större läppar) de dreglar snarare mindre. Harkel.)

Märta: Lillebror hit å lillebror dit, I don´t understand what it means.
(Honney, du kommer att förstå. Snart! Men du är fortfarande mammas fina kicka.)

Kompisen Carina (som förstod att nåt STORT hänt) Ska du ha barn? Barnbarn? Valp... Hur fick du maken med på det?!
(Som sagt, kvinnlig list. Du är över 50 år... nog borde du väl veta hur man lindar sin karl runt ett finger.)

Kompisen Cissi: Kul. Åhhh vad roligt, hur fick du maken med på det?!
(Darling, se svar ovan.)

Till Gottemannen. Jag älskar dej redan. Jag lovar dej bästa tänkbara liv. Sällskap, schysst mat, stora vyer att springa på, gemenskap, mjuka soffor, massor av pussar, långa promenader, korv å grisöron, att bli prioriterad. Älskad till vansinne.

Puss/ Asta

torsdag 28 juni 2012

Krutkvinnor

 
SvT är HELT fantastiskt!
De har "en himla massa program" :) som kan verka hur ointressanta som helt när man läser tv talblån men som fängslar en om man bara ger dem en chans.
Vackra, intressanta, välgjorda dokumentärer.

Ikväll fastnade jag av misstag framför Gerdehags film om "Kokvinnorna."
Två envisa systrar och damer i närmare 80 års åldern...
Britt den äldre hade en ryggskada som gjorde att hon inte kunde räta på ryggen utan gick som en fällkniv. Hon bodde fortfarande i sitt föräldrarhem och hade ett 20 tal kor som hon handmjölkade och skötte om på alla vis.
Britt älskade sina djur å sitt liv.
Med både halm och gödsel i sitt gråa hår utförde hon sitt strävsamma arbete och sa saker som "Att mjölka är inte jobbigt. I stallet blir jag mjuk i ryggen å ung på nytt. Korna är mitt liv..."Systern Inger var av bitskare virke, avskydde smutsen å att att mjölka och försökte hela tiden få systern att sälja.
"Det här är sista vintern, jag tänker sluta komma hit" fräste hon men när ilskan lagt sej och gentemott omgivningen försvarade hon hela tiden sin äldre systers rätt att leva det livet hon ville.

Systrarna från södra Halland var av hårt virke.
De blev moderslösa när den yngsta var 1 år och den äldsta 3.
Fadern fick lova sin döende fru att "ta hand om töserna och aldrig gifta om sej" vilket han inte heller gjorde.
Han levde som änkling i 50 år.
Flickorna fick ta hand om sej själva när de var 5 och 3 år. , göra eld i spisen och röja upp så det var varmt och fint när far kom hem.
Då blir man kanske av segt virke.
Den yngre gifte sej å fick barn men Britt bodde med sin far och korna.

Ja herre Gud vilka livsöden.
Så gammal å så skruttig. Näst in till krypande på grusvägen flyttade Britt varje dag sina stora kor å sin tjur mellan hagen och stallet. Handmjölkade dem, satt å somnade på pallen brevid sina kossor.
Ett rent mirakel gjorde att ingen ko somnade och la sej på henne då.
Jag imponeras och fascineras av envisheten och hennes jävlar anamma och förstår samtidigt hur tröstlöst oroligt å irriterande det måste varit för hennes anhöriga.
Britts livsuppgift med djuren blir ju lite krasst på bekostnad av andra människor.
Jag ser i mitt jobb som sjuksköterska en hel del liknande orginal.
Kaosa soc benämns de. Ohållbar hemsituation. Hemmet i missär.
Stökigt å skitigt å djur överallt å fluger å utedass och hela rasket.
Men den gamla vill inte ha det annorlunda. Protesterar med näbbar å klor.

Hon var för skön Britt när hon tvättade håret ute i trädgården över en balja.
Ville bara använda kallt vatten för annars skulle håret bli förstört.
Efteråt säger hon "Åhh, det här var skönt, det skulle jag ha gjort för flera år sen."Som sagt, man förfäras och imponeras!

Jag kan faktiskt se mej själv så där en dag.
Gammal, ledbruten och skruttig... och med en massa stora ouppfostrade hundar.
Vädjande anhöriga och snusförnuftiga biståndshandläggare som försöker få in mej på hemmet eller åtminstone göra mej av med mastifferna.
"Asta, du kan väl ha en liten hund? Det kan du väl?!" och hur jag bara fnyser åt dem.
Och i mitt skitiga hem bland hundhår å dammråttor står små lådor överallt med askan efter älskade hundar som gått hädan.
Jag har faktiskt redan en. Min gamla hund Baron finns kvar i bokhyllan trots att han varit död i 7½ år.

Se dokumentären om ni får möjlighet.
Fantastisk som sagt.

Puss/ Asta

Olika ansikten, samma kärlek.

Mitt gull å jag. Å dubbelhakan är en synvilla. Jo!!! Det är den.



Att posa är jobbigt. Ett evigt ropande... "Här! Titta här Märtis! Oj. Vad var det?! Määäärta!"


 Här ligger Märta-plätta under busken i skuggan å spanar ut över sina domäner...


Hörde jag nåt?!


"Men vad nu?! Har någon fräckheten att gå utanför min häck" tänker Märta och sedan uppgivet
"Å mamma, sluta fotografera MIN häck hela tiden."
Jamen det är ju världens sötaste lilla rumpa som världen skådat.


"Stick härifrån dumma katt/ hund/männsiska/ unge/ kärring/ gubbstrutt/ tjuv/ mördare/ bandit.
Här vaktar JAG!"



En förtappad människa



God morgon finisar!

Här sitter jag klockan ett å äter frukost. Ja jag vet, HELT förtappad.
Ute... är det inte så varmt men det regnar i alla fall inte å jag har klätt mej lite somrigt.
I vitt linne och svarta tunna silkiga haremsbyxor som inte sitter åt någonstans.
Underbart!

Om bara några dagar börjar allvaret igen med arbete.
Jag kommer dessutom arbeta en hel del dagpass vilket jag inte är van vid längre.
Massa sej upp kl 05 flera dar i veckan.
Måste äver sluta upp med att "unna" mej jämt å ständigt.
Min å Minis alla spel/myskvällar med chips, glass, läsk el öl har satt sina spår.
Är tillbaka på 63 kg igen.

Hör ni godingar, ni kommenterar inte så mycket men enligt min statestik har ni blivit rejält många fler som läser dagligen.
Är det nån som känner för att presentera sej så GÖR det, sitt inte där å var blyg utan släng iväg ett "hej" vet ja :)

Vackade naglarna igår lite wild & crazy i röttt och orange. Eller "brandgul"... säger någon det nu för tiden?
Vet dagens unga ens vad det är?

Nej, jag ska ta å valla hunden.
Vi hörs väl av senare?

Puss/ Asta

onsdag 27 juni 2012

Har jag sagt att jag är förälskad?!

 Bilder lånade av Kicki Engman



En dumbom är en dumbom är en dumbom...

... Jag önskar att jag var så nyanserad, måttfull och klok som Ergo Sum  som oxå skrev ett inlägg... en fortsättning på mitt inlägg... om rasism. Men nu är jag inte det, jag är "jag" och pratar med större ord, bredare pensel än min vän.
Å det är BRA, för alla ord och all kamp mot rasism behövs i dessa tider och i vårt samhälle.

Jag tog och googlade de här människorna som kommenterat bilden med den badande muslimska kvinnan.
Av nyfikenhet. Det finns en hel del man kan få reda på rätt enkelt genom att snoka runt på nätet.
På facebook finns ju tex kreti å pleti. Så även dessa små raringarna.
Inte de skarpaste knivarna i lådan om man säger så. Hjulet snurrar men hamstern är död.
Eller de är Sverige demokrater... så klart.
Stoltserar med bilder på Jimmie Åkesson. Är med i grupper som "Det är inte rasistiskt att säga negerboll", "låt svenska barn sjunga nationalsången på skolavslutningar" and so on.
Det är bilder på bibeln och svenska flaggan.

En dumbom är en dumbom är en dumbom.
Påfallande ofta är rasister också kvinnohatare. Flashback dräller av dessa nötter.
Det är inte bara i flyktingfrågorna som de har enkla lösningar på alla problem.
Nej, högre straff, dödsstraff, ut ur EU och homofobi hör ofta till.
De pratar om demokrati. Om svenkhet, om "de gamla som byggde Sverige"  och solidaritet utan att ens kunna stava till dessa ord.
De talar om brottslighet som följer i invandringens spår men är själva dömda för en massa skit.
De stjäl socialdemokratiska starkt värdeladdade ord och fyller det med sitt egna... odemokratiska... innehåll.
Jag blir så...ursäkta språket... jävla trött.

Jag vill upprepa avslutningen på mitt förra inlägg på ämnet.
Det är skrämmande hur lik retoriken "vi" idag använder om muslimer är den som användes på -30 talet om judarna. Att de skulle vara smutsiga, kriminella, onda, se sej själva som överlägnsa, vilja ta  över världen osv.
Det är skrämmande att människor av idag pratar om igår och Nazityskland som "hur kunde det få ske" när förföljelsen idag av de som är muslimer negligeras.

Jag lyssnade igår på en professor inom rättspsykologi som talade om ett mord som begicks på söder ibörjan av 1900 talet.
Gärningsmannen var fattig. Offret en gammal barndomsvän som gjort en klassresa och var förmögen.
Professorn sa... självklarheter... att då som nu ökar brottsligheten i samhällen där klasskillnaderna är stora.
Arbetslöshet, fattigdom, låg utbildning är riskfaktorer för brottslighet.
Droger, traumatisk barndom är andra.
Detta gäller alla folk, alla samhällen.
Den som påstår att brottslighet har med etnicitet att göra gör det väldigt enkelt för sej.
Å det gillar ju Sverige demokraterna att göra. För deras väljare har inte alla kossorna i hagen eller indianerna i kanoten. Hjulet snurrar men... ja, ni vet.
Brottslighet har med utanförskap och fattigdom att göra.
Problemet är inte svårare... eller för all del enklare...  än så.

Puss/ Asta

Smakade på Lindexhösten.

Var inne en sväng på Lindex imorse när jag kört Mini till tandläkaren.
De hade stor rea men den är jag ointresserad av.
Är så trött på de flesta reor. De sänker sina priser med typ 50-100 spänn.
Då är det inte mödan värt för mej att köpa kläder jag redan sett mej mätt på när det inte ens blir ett fynd.

Så här års är jag dessutom mer intresserad av vad som komma skall... höstkläderna.
Precis som man börjar längta efter vår och sommarkläder i februari-mars.
Jag provde visseligen den här gröna sommarklänningen.
Den satt ljuvligt på i stl 40. Dolde magen, framhävde klyftan mellan brösten.
Icke på rea...så klart.
Å trots att den var underbar så HAR jag en massa klänningar i garderoben som aldrig får komma ut å vallas för att det blåser svivnkallt å regnar hela jäkla tiden.



Det verkar komma mycket vinrött i höst. En färg som passar mej.
Senapsgul och petrolblå kommer oxå stort.

Provade denna toppen. 249 kr.
Satt snyggt.Visade lagom med klyfta.Smet inte åt om nån valk.

Topp - 57% Viskos,43% Bomull

Men valde slutligen denna. Oxå 249 kr.
Oskuldsfullare å mer påklädd men söt till svarta jeans.
Gillar glipan i nacken.
Åhhh vad mycket roliga höstfester den ska få följa med på (... eller hur?!)
Blus Röd
Har ni handlat nåt höstinspirerat ännu?

Puss/ Asta

tisdag 26 juni 2012

Tanter å mail



Åhhh, jag fick ett sånt himla fint mail idag av en facebookbekant.
Tack, tack, tack söta du.
Hon hade följt mej redan när jag skrev under "Märtakrokodil" på olika forum samt skrev nån eller några krönikor i rastidningen.
Så kul!

Vet ni, när Märta var liten/ ung hade hon egen hemsida där jag typ bloggade om världen sedd ur hennes ögon. Fast jag visste inte riktigt att det var bloggade jag gjorde. Jag trodde jag skrev "dagbok."
Hur som helst så vet jag åtminstone två personer som råkade snubbla in på den där hemsidan, läsa mina Dogue de Bordeauxberättelser och bli så nyfikna på rasen att de tillslut skaffade var sin egen Dogue.
Det är stort att ha inspirerat till.

 På tal om nåt helt annat, slötittade på Svt alldeles nyss och det var något program om "medelålders kvinnor" som pratade om "en massa saker de gjorde."
Det kunde vara bläddra i kataloger, ignorera kedje e-post, skälla på butikspersonal osv.
Låter som ett kul program va?!
Well, det VAR det.
De var för jäkla sköna.
Fast verkade äldre än mej. Alltså mycket äldre.
En av de roligaste såg ut somen riktig torr kärring med silvergrått hår och svarta markerande glasögon.
Hon var 47.
Hon var hur kul som helst när hon berättade om vilken respekt hon som "medelålders" väckte då hon var missnöjd. När hon använde ord som Fullständigt oacceptabelt, horribelt, misserabelt, kan jag få tala med din chef.Hon snurpte med munnen, vinkade elakt in dem med pekfingret och var HELT underbar... äsch, jag antar att man måste ha sett det själv.

Jag funderade på om jag har lagt mej till med några sådana där "medelålders kvinnliga maktstrategier"...förmodligen.
Ibland ( i huvudsak på jobbet) får jag höra att jag kan låta lite barsk.
Ibland är det medvetet, men oftast inte.
Däremot har jag tänkt på att när jag blir arg så går rösten upp i falsett. Föga imponerande eller skräckinjagande. Det måste jag verkligen jobba med... att bli dååååååååååååvare.
Ni fattar att jag skojar lite va?!
Liiite i alla fall, det finns kanske ett korn av sanning.
Den del som är sanning är att åldern medför en viss respekt. Ja men NÅT skall man väl få som kompensation när männen på gatan går förbli en å tänker "en tant."

Puss/ Asta

Sugen på att bli upprörd?



Bilden lånad från Lady Damer.

... Det blev i alla fall jag när jag såg den här bilden. Ja, eller kommentarerna TILL bilden.

Det här med köksbordsrasisters fåniga syn på intergritet gör mej galen!
Förbannad, förfärad och ledsen på riktigt.
Det finns så jävla många präktiga människor där ute som tycker så mycket.

Har ni hört mej säga det förrut?
Jag säger det igen. Att vara integrerad innebär att vilja tillhöra/ få tillhöra ett samhälle.
Att tala språket. Att få ha ett arbete. Att leva och verka.

Inte att se ut som svenskar. Klä sej som oss. Titta på allsång på skansen och älska vidbränd korv i torrt bröd på sommaren osv.

Hur kan en bild...eller för all del en kvinna i burkini... väcka ett sådant förakt?
Hur kan bilden, som ser rätt skön ut tycker jag, få alla dessa lågbegåvade människor att i falsett börja yla om islamistisk utbredning, dålig hygien??? och att DOM... arma svenska kvinnorna... känner sej förolämpade?!
Ja det är så dumt så jag inte vet om jag skall skratta eller gråta.

Om vi var tvungna att fly till ett fjärran land med en helt annan kultur, religion och sociala spelregler... skulle vi då låta integrera oss?!
Integrera om man med ordet menar vad Jimmie Åkesson och hans vänner menar?
Å innan någon högljutt ropar "ja!!!!" och sträcker upp handen så vill jag att ni tänker efter.
Acceptera att barnen går i skola där de rappas med linjal över fingrarna när de svarar fel?
Gifta bort era 11 åringar med tre gånger så gamla män?
Ni skulle det? Ta seden dit ni kom?

Å hur jävla fria ÄR vi kvinnor här egentligen?
Jag var och lyssnade på en väldigt klok kvinna under min utbildning till sjuksköterska som talade med stor erfarenhet om "Kulturmöten och kulturkrockar" (ja, jag har skrivit om henne förrut.)
Hennes bästa vän var från Iran och väninnan upplevde oss svenskor som förtryckta.
Vi måste hela tiden vara slanka och snygga, se ut som 25 för efter det är vi kasserade. Vi måste arbeta och försörja familjen OCH ta hand om hushållet och vi har ont om kvinnlig/ systerlig stöttning i våra liv.
Man SER på världen med olika ögon beroende på var man är uppvuxen.
Vi ser inte på oss som ofria för att vi ständigt måste vara sminkade, rakade å desperat smörja oss med antirynkkrämer. Vi är så vana, så indoktrinerade.

Jag tycker att detta öppna och oemotsagda föraktet mot muslimer påminner mycket om hur Europa behandlade och talade om judarna på -30 talet. Med kollektiv skuld. Med epitel som onda, smutsiga, överlägsna i sin attityd.
Jag blir fanimej mörkrädd att vi inte kommit längre.

Puss/ Asta

Ps. Den här Eija Ritta som kommenterar... är inte det hon som är gift med Berlinmuren?!
Hon har i så fall gått å blivit lika stenad som maken. Hon om någon borde ju vara lite opened minded tycker man...

Valpar å valpuppfostran



Bild lånad från Kicki Engman

Ja alltså, jag försöker...
Försöker att inte skriva allt för mycket om valpen innan allt är klappat å klart.
Det kommer... helt garanterat... bli nog av valpinlägg senare ändå.
Jag försöker att inte längta till på söndag när vi skall åka och titta på honom för på söndag är veckan slut å sen börjar jag att jobba.
Men det är svårt...

I mina tankar finns han redan här och jag kan inte se mej mätt på hans vackra uppenbarelse.
Alla valparna på bilden är fina... nästan alla valpar i hela världen är bedårande... men den lilla röda...
Ja han är det vackraste världen skådat sedan Märta föddes.
Så klart!

Jag har nojat å våndats och tusen gånger om tänkt tanken "Är det här en så jäkla smart idé."
Varför?
Därför att det är sån jag är.
Därför att mitt liv känns späckat redan nu och därför att jag har smått traumatiska minnen från min förra valptid :)
Jag vill ge valpen bästa tänkbara hem och jag vill att Märta ska fortsätta att ha det.
Jag är helt enkelt inte en person ssom gör någonting nytt lättvindigt. Som inte tänker efter ordentligt och vrider å vänder på varje scenario.
Det räcker att jag skall åka på chartersemester (som 89 åriga halta tanter klarar av) å jag kan ha längtat halvt ihjäl mej.
När det närmar sej ångrar jag mej alltid och tänker "Varför ska jag iväg för? Jag har det väl bra här hemma?"

Men jag längtar. För jag är redan förälskad.
Jag längtar å tänker att finns det någon slags karma så är den här valpen en godmodig å lugn kille.
Jag tänker att jag ska miljöträna mer, vara mer konsekvent, liiite liiite strängare och jag ska älska honom massor.
Närkontakt och fysisk kärlek... att krama, pussa, smeka, pilla, ligga nära, dutta...
Det ger kärleksfulla barn och det ger kärleksfulla hundar.
Märta är den snällaste å mest kärleksfulla hund jag mött och jag är övertygad om att det är för att hon fått så mycket närhet å kärlek.

Jag läser "Kontaktkontraktet" en bok om mjuk hunduppfostran för andra gången å får ändå aha upplevelser. När jag läste den första gången var Märta som jobbigast, nu läser jag den i förväg.
Det står så mycket klokt i den. En hel del av det känner jag redan finns implenterat i mej.
Tex... spelar det nån roll VARFÖR hunden lyder?
Märta, som gjorde utfall mot allt å alla lurades förbi med korv tryckt mot näsan välddigt länge.
Ja jag vet att många som tränat hund på -70 och -80 talet får gåshud när jag säger det.
Nu mera kan vi passera utan korv men när vi är förbi tittar hon på mej å buffar mot fickan.
Tigger skulle en del säga.
Ja eller belönas för en "konst"... gott uppförande.
Varför hon går förbi avslappnat skiter jag i. Jag har inga ambitioner att min hund skall vara rädd för att åka på stryk. Ur mina händer kommer godsaker å smekningar, aldrig smärta.

Jag lärde Märta att gå fot (alltså tätt vid vänster sida med ögonkontakt) från början med ordet "här."
När jag började träna det så fick hon gott godis vid ögonkontakt. Vi tränade att hon skulle hålla ögonkontakten längre å längre och i olika situationer. När jag sedn började gå så blev "fot" automatiskt för att hon skulle kunna bibehålla ögonkontakten.
Det fungerade kanon.
Man kan ju rycka i kopplet å korrigera genom att de "flyger" (fast inte så värst länge med en Dogue de Bordeaux) å får ont i halsen men varför ska man om ett mjukt sätt fungerar lika bra eller bättre?
Det står en liknande smart sak i boken.
De flesta hundägare vet att hunden lyssnar mer på "Hej då" än på "Hit."
Hej då säger vi ofta och sen försvinner vi faktiskt.
Likadant kan man göra med ordet "kom."
Ge riiiiktigt gott godis och istället för godis eller varsegod leverera den med ordet "kom."
När valpen förstått så ropar man "kom" på några meters håll å kastar... för att hela tiden öka svårighetsgraden och få in en positiv stimuli av ordets betydelse.
Riktigt smart. Ska bli kul att pröva.

Jag har inget behov av kadaverlydnad. Av att min hund skall frukta att göra fel.
Jag vet att många finner Märtas alla små nycker odrägliga men det är min hund och jag som lever med henne. Andra får ha pricis vilken grad av lydnad som de vill.

Puss/ Asta

måndag 25 juni 2012

Doktorer å sånt



Min äldsta dotter är nyfärdig sjuksöterska sen ett halvår tillbaka.
Mmmmm, ni hör att jag säger det med illa dold stolthet i rösten va?!
Hon bloggar oxå. Besök gärna hennes blogg och idag skriver hon om vårdens hierarkier med vakna ögon. Sånt där som en annan börjat bli lite blind för.

Visst är det som hon skriver att vården är en av de mest hieraktiska brascher som finns.
Förmodligen fullt i klass med försvaret.
Till stor del är detta en nödvändighet. Inom vården hanteras liv å död och i synnerhet i skarpt läge måste det vara självklart vem som bestämmer.
Det kan handla om titel och vad den innefattar för ansvar men även om vilken erfarenhet man besitter.
En klok färsk sjuksköterska lyssnar på en erfaren undersköterska precis som en färsking till läkare rådgör med en mer van sjuksköterska.
Den som är ny och hanterar sin bristande erfarenhet och kunskap med högmod gentemot dem som är "under i rang" hamnar snabbt i blåsväder och blir utan stöttning.

Sen finns det märkliga och helt onödiga hierarkier.
Kirurger tror att de är lite bättre än andra läkare.
Generellt är medicinläkarna mycket enklare att samarbeta med för övriga vårdkategorier.
Kardiologer tror att de är lite ballare än övriga medicinare.
En del läkare bemödar sej inte med att hälsa på undersköterskor eller städerskor.
En del undersköterskor tror å andra sidan att "de kan jäkligt mycket bättre" än yngre sjuksköterskor.
En ängslig doktor ordinerar blodtryck och puls en gång i timmen på stabila patienter eller döende gamlingar. En erfaren sjuksköterska skiter i det och tar kontroller när hon själv finner det nödvändigt.

När jag läste till sjuksköterska och senare när jag var nyfärdig så hade jag i det närmaste "läkarskräck."
Jag vet inte, jag såg på dem som några slags överintelligenta människor som skulle "avslöja" min bluff att ha lyckats ta mej igenom utbildningen utan att kunna någonting.
Jag tog åt mej när jag fick skäll över saker som jag inte rådde över eller för att jag inte hade koll på samtliga 8 patienter som jag fått ansvaret för 2 timmar innan rond.
De mumlade fram sina ordinationer, rabblade labprover som jag aldrig hört talas om å suckade tungt om jag bad dem upprepa. De hävde ur sej läkemdelsordinationer över axeln i korridoren och de lät mej veta att "sjuksköterskeutbildningen numera bara gick ut på att servera gröt och byta kissblöjor."
"Omvårdnad"
fnös de föraktfullt.

10 år senare vet jag att doktorer är helt vanliga människor. Bara lite bättre betalda än de flesta övriga.
En del är sociala, ödmjuka och trevliga. Andra otrevliga och bessersmittiga. Några flirtiga. Andra humorlösa. Några väldigt skickliga. Andra... inte lika skickliga.
Talar de obefogat otrevligt till mej svarar jag med samma mynt. Ger de mej skyllen för nåt jag inte kan rå över säger jag det. Å skall det ordineras så kan de skriva ner sin ordination.
De är ytterst ansvariga och de har betalt för det.
Jag har en egen högskoleutbildning och en egen profession och jag är inte filkand i "doktors assistans."
Puss/ Asta

Om man skulle gnälla lite över vädret?!



Ett par gummistövlar skulle jag behöva införskaffa mej.
Trots att jag är kombon "skoälskare + hundägare" så har jag faktiskt aldrig ägt ett par gummistövlar i vuxen ålder och även om ovanstående är snygga vägrar jag lägga över 1000 spänn på ett par.
Fast kanske borde jag tänka om... med tanke på att det ta me fan regnar året runt i det här landet så skulle det kanske bli mina mest använda skor.
Det är så otäckt att gå i gummistövlar tycker jag.
Varmt, svettigt å platt.Taskig komfort för hålfoten mist sagt.
Men å andra sidan är det inte så jäkla skönt att gå ut i sina vanliga skor heller i ösregn.

Jag var på ICA förut.
När jag gick in i affären duggregnade det, när jag kom ut hade himlen öppnat sej å syndafloden välde ner.
Människor stod i den lilla "hallen" ut från affären och tryckte med uppgiven blick.
Andra kom in å utspringande, hukade med luvor uppfällda eller en tidning som skydd.
Småbarn skrek i regnet och en hund satt bunden utanför å såg ut som om han ville ta livet av sej själv.
Å jag tänkte... "Vi är banne mej ett plågat folk här uppe i norr, halva året hukar vi i mörkret och drömmer om solen och på sommaren springer vi mellan punkt a och b i hopp om att inte bli dränkta."
Det är ju så. På riktigt.
Så oerhört väl behöver vi en sommar värd namnet.
Här uppe i norr. Där vi koncentrerar all livslust, sociala möten och tankande av ljus under några få korta månader.
Allt ska vi hinna. Allt ska vi unna oss. Alla ska vi hinna träffa.
Uteserveringar skall besökas, kött skall grillas, sand skall borstas av från svettiga ostmackor, kroppar skall brunbrännas och doppas bland vågorna, blommor skall plockas, släkt skall besökas, ungar skall roas, jordgubbstårtan inmundigas osv osv.
Och vi har juni, juli, augusti på oss. Och så regnar det bort!
Man KAN bli psyksjuk för mindre.

Ska man behöva sitta i juni månad och längta tillbaka till somrar som flytt?! Va?! Ska man det?!
Jag minns förrförra sommaren när min pappa o hans fru var här och vi grillade å satt ute i den ljumna kvällen. Vi drack vin och gick ner till havet. Jag å Märta badade. Pappa visade sin vita rumpa för kameran. Ollonborrarna skrämde halvt ihjäl pappas fru och vi hade en underbar kvväll.
Jag minns förra sommaren när Mini och jag hoppade från klipporna i Kallithea i ner i det klara ljumna vattnet.
Jag behöver mera sånt. Nu.

Puss/ Asta

Gammalt inlägg om att vara krokodillmamma



I inlägget nedan en hel bildkavalkad från gamla bloggen och här kommer ett repriserat inlägg... för det är så himla mycket "jag." Skrivet förra hösten. Om att vara Krokodillmamma...

För den som är sugen på att skaffa hund för första gången rekommenderar jag att man noggrant läser i olika rasböcker och när man fastnat för en eller ett par raser, söker man upp hunduppfödare för att få mer information. Man kan oxå gå på utställningar och på plats få kontakt med uppfödare och ägare av rasen som kan berätta mera.
Det finns kring ca 4oo olika hundraser, det finns en hundras för alla… under förutsättning att man har råd, tid och vilja till de uppoffringar en hund kräver.
Däremot passar inte alla hundraser alla människor.

Dogue de Bordeaux’en är i mitt tycke världens vackraste och charmigaste ras.
Det finns massor av hundraser som jag attraheras av men ingen kommer ens i närheten av Ddb.
Det är min ras!
Som en ögonblicklig och evig förälskelse. Jag kan lova att älska Märta och rasen tills döden skiljer oss åt, och det är i övrigt bara mina ungar jag kan ge ett sånt löfte.
Dogue de Bordeaux är definitivt inte en ras för alla.
Den fäller inte mer än andra korthåriga raser men det slemmar. Dreglar. Jag har ”snorfläckar” på alla mina kläder.
De återfinns även på möbler, golv och tapeter.
De är fysiskt väldigt starka. De är otroligt viljestarka… vet ALLTID bäst själva.
De är självständiga men tycker inte om att vara ensamma eller att inte få vara med.
Egensinnigheten har avlats fram under tusentals år. Det är inte som ex med en vallhund eller en brukshund, en ras som avlats för att vara följsam och vilja samarbeta.
De har starka käkar… vill de slita sönder något, en kudde eller en mobiltelefon, är det ett ögonblicks verk.
Många av dem kräver oerhört med social miljöuppfostran.

Hur är man som ägare till en sådan hund?
Min uppfödare angav sitt första krav… man ska som person ha tillräckligt mycket stake i sej för att inte behöva hunden till att bli respektingivande. Denna ras lockar ofta… låt oss säga, fel klientel.
Man behöver vara hyfsat muskelstark. Gärna ha hunderfarenhet eller vara villig att snabbt lära sej mkt ”hund.”
Man kan inte vara särskilt noga med fläckfria hem och kläder. Man behöver vara ensvis som synden, konsekvent som en… jag vet inte vad och ha ett stort sinne för det dråpliga. Kunna se det roliga i att tex få tre mobiltelefoner uppkäkade på 1 vecka.
Man behöver vara införstådd med att en ras med detta utseende och dess bakgrund alltid får skulden om det uppstår problem.
Orka möta rädda och fördomsfulla människor.
Det är en ras som skall fostras med vänlighet och list och som är känslig för hårda röster och fysiska bestraffningar.
Vad du där emot kan lägga ner direkt…. för det är omöjligt, tro mej… är att inte låta dej charmeras och bli virad kring ena lillklon.
Jag har aldrig träffat så mycket hundägare som bytt personlighet och uppfostringsstrategi som inom denna rasen.
Aldrig sett så mycket bortskämda hundar.

Hur gick det då till när Märta kom in i mitt liv och vände upp å ner på allt vad jag lärt o trodde mej kunna inom hunderi?
Jag har berättat om det flera gånger. Här kommer kortverisionen.
Jag såg ”Turner and Hooch” på tv i början av -90 talet. En polisfilm med Tom Hansks i ena huvudrollen och en Dogue de Bordeaux i andra. Jag såg honom komma springande på en brygga och mitt hjärta stannade nästan. Där å då blev jag kär och kände att en sån där hund MÅSTE jag ha någongång i livet.
På den tiden fanns det ingen uppfödare i Sverige, så jag skaffade en annan ras och det gick 15 år.
Plötsligt var jag hundlös. Tog kontakt med en uppfödare och… tro, det eller ej…. fick köpa en valp.
Ingen hane som jag först ville, men en tik. En Märta.
Jag tvekade inte många sekunder.

Märta kom till mej när livet var svårt. Jag var mitt i en äktenskapskris och en av mina bästa vänner dog i samband med att jag hämtade hem henne. Hela jag var trasig.
Kanske är det en av förklaringarna till att vi är så tajta. Hon blev min livräddare, mitt ankare.
Jag bar runt valpen, hon sov på min mage om nätterna. Hon blev på alla sätt min bäbis.
Sen började krånglet. En stor stark hund med inte helt bra mentalitet. Nervöst lagd lärde hon sej redan från valp att kompensera osäkerhet med skärpa och utfall.
Vi blev utslängda ur valpkursen, folk sa till mej att ta bort henne.
Hon blev äldre å äldre och starkare och gjorde utfall mot allt…. bilar, cyklar, barn, andra hundar, joggare, katter för att nämna något.
Alla gav upp henne utom jag. Rätt el fel? Viljestarkt el korkat?
Men jag älskade denna hund, på gott å ont var det hon och jag, och jag anpassade livet efter henne.
Tränade oerhört mycket. Alltid positivt. Beröm för rätt beteende, negligering av det dåliga var det som fungerade allra bäst.
Jag har lärt mej att tyda varje skiftning i blicken, varje spänd muskel, jag kan hennes kroppsspråk utan och innan och det är säkert ytterligare en anledning till att vi kommit varann så nära.
I dag är hon en ganska… nja, med mastiff mått… lydig hund som fungerar väl i vardagen.

Märta är inte hela mitt liv, men hon gör mitt liv helt.
Hon är min bästa vän. Hon är min skatt och glädje. Mitt ankare och min förtrogna.
Hon är en mammegris som visseligen älskar hela familjen och kanske ett 10 tal till men ingenting går upp mot mej och de stunder jag tvingas vara ifrån henne är hon olycklig och orolig.
Jag är själv väldigt ogärna ifrån henne om jag inte absolut måste.
Jag har ingen aning om hur jag någonsin skall orka andas och finnas utan henne.

Puss/ Asta

Några av alla bilder från min gamla blogg som jag tycker så mkt om...































söndag 24 juni 2012

Växthuseffekten?

My ass....

Låter INTE luras av den käcka minen. Jag är INTE ett dugg glad!

En vecka semester kvar...



... och smhi lovar fortsatt ostadigt och stora regnmängder

Ja ursäkta min svenska, men detta FÖRBANNADE regnandet!
Det finns gränser... eller borde finnas gränser... hur mycket man orkar sitta inomhus och lyssnade på regnet smattrar mot rutorna.
Jag kan vara positiv, tända ljus, röja garderober, klä på mej regnstassen ETT TAG men inte hur jävla länge som helst.
Tick tack tick tack och så försvinner sommardagarna till sommarveckor utan att vi får njuta av en värmande sol eller ta salta dopp.
Jag har EN ynka semestervecka kvar av min sommarledighet och jag har inte varit på stranden en enda gång för att solaå bada... och då har jag ändå bara missat en enda dag som det faktiskt var tillfälle.
Grrrr!!!! Jag är så sur att jag vill hoppa jämfota av ilska. Slita mitt hår som matadoren i Ferdinand.

Jag begär inte så mycket.
Jag vet långt mer bortskämda människor än jag själv.
Jag var rätt tillfreds med att det inte blev någon Greklandsresa i år. Jag menar, man MÅSTE ju inte åka varje år.
Ingen konsert... oxå helt okej.
Lite småutflykter här å där, ljumna kvällar på altanen med en bok, få grilla, spntana fester med nära å kära och framför allt, ligga på stranden å lyssna på skrikande måsar, lekande barn och oändligt tjatiga föräldrar ( "ska du inte ha en kaka/ saft/ bulle/ glass/ läsk/ smörgås/ solkräm/ puss/ krokodil och SLUUUUTA sanda ner filten... för helvete...lille vän.")
Inte stora krav alls... men detta?!?!
Regn, regn, regn.

F U C K!!!
Det går mej på nerverna!

Puss/Asta

Den ljuva valptiden. Host...



Jag har som vuxen skaffat valp två gånger.
En del avverkar hundar på löpande band men jag har haft turen att ha friska hundar och jag har accepterat deras sätt att vara och anpassat mitt hundägarskap efter det.
När jag hängde på brukshundsklubben fanns det många människor som bytte hundar som andra bytte underkläder.
För att de var si eller så. Hade för mycket eller för lite motor. Var skotträdda. Inte tillräckligt tuffa/ snygga/ lätttränade/ snälla.

Följdaktligen hinner det gå ett par år mellan att jag är valpägare.
Det tog 14 år mellan Baron å Märta. Två helt olika hundar med olika styrkor och svagheter och så värst mycket nytta av "att ha gjort det förrut" hade jag inte.

Märta var en handfull.
Hon är över 7 år och jag har ännu inte riktigt hämtat mej. Vilat klart efter den pärsen.
Blivande förstagångsägare nojar ofta över rumsrenhetsträning.
Det är det lättaste. Det gäller bara att vara ihärdig i början.
En valp behöver kissa varje gång han har ätit, lekt och sovit vilket i princip är = jämt.
Han ska äta...om det nu var 3 eller 4 gånger per dygn... och det var ett litet älgvete med Märta som började matvägra hemma Dag 1 och snabbt tappade sitt lilla hull. Trots att hon varit ett matvrak hos uppfödaren, men där konkurrerade hon om maten med alla syskonen.

Märta bet i allt och alla första veckorna.
Henness sylvassa valptänder borrade sej in i vrister å händer å byxben å trappor.
Jag sa till henne -> hon blev värre. Jag sa till hårdare -> hon blev ännu värre. Jag sa riktigt hårt -> hon blev rabiat.
Så jag köpte buntar med småben å körde in i truten på henne var hon än var.

På vår första runda i stan var hon 9 veckor. Hon kastade sej morrande över en jämnårig (men mkt mindre) rottweilervalp med sån frenesi att vi blev förskräckta allihop.
Jag åkte till brukshundsklubben för att miljöträna.
Hon kastade sej morrande mot varenda hund hon såg. Liten som stor. Valp som vuxen.
Jag försökte avleda, lugna, säga till på skarpen... ingenting hade den minsta effekt.

Hon åt på stolsben, bordsben, trappor. Här har jag ett gott råd som jag fick av pappa.
Blanda olivolja med chilikärnor. Låt dra, pensla på. Ofarligt för möbler och valp men väldigt otrevligt att ens lukta på.
Hon tuggade sönder ETT par skor...det var inte ens våra utan en gäst.
Hon käkade upp minst 5 mobiltelefoner och ungefär lika många fjärrkontroller.

Utomhus stack hon. Hur mycket jag än gömde mej. Hur mycket jag än övade kontaktövningar.
Lock å pock hjälpte föga. Ordentliga omruskningar lika lite.
Hon blev snabbt "stor"... det vill säga långbent... och var bara valpen när hon skrämde slag på både ungar å vuxna. DET lärde hon sej snabbt och det tog åratal att träna bort.

Den hundvana katten som var hennes storasyster och som bossat runt med den tidigare hunden satte hon snabbt och effektivt skräck i.

Hon var riktigt jäkla skitjobbig som valp min Märta men vi hade redan från början ett alldeles särskilt band och en stor kärlek. En kärlek som sedan dess bara har vuxit.

Nu står jag alltså troligen i begrepp att skaffa valp igen.
Valpar är söta, goa, kärleksframkallande, underbara och skitjobbiga.
Jaghar aldrig velat ha två hundar. En hund täcker gott å väl mitt behov av kärlek, sällskap, vakt, träning.
Men min hund börjar bli gammal och jag vill inte heller riskera att stå utan hund.
Då skulle jag bli sinnessjuk av sorg.
Då blir det dessutom mycket svårare att skaffa en valp.
En valp behöver tillsyn och sällskap i princip dygnet runt. Det är lixom NU jag kan lösa det.
Inte om ett par år när jag inte har Märta kvar i livet eller en tonåring kvar i hemmet.

Så. Blandade känslor av spänning, glädje, förhoppningar. Av att få börja om, göra rätt från början.
Men oxå av lite nervositet över hur det ska bli denna gången och väldigt mycket mer medveten om att jag har en massa jobb framför mej.
Att ha en valp är som att ha tre småbarn. I alla fall om den är av "Märtakaliber."

Puss/ Asta

Att var kring 40...



Jag har alltid sagt att "tant" är ett adjektiv. Ett sätt att vara.
Det har ingenting med ålder att göra.
Det finns tanter som är 20 år och det finns 65 åringar som inte är i närheten att vara det.
Jag vidhåller att det är så, men likväl, en massa saker...på gott å ont... hände när jag var "kring 40."

Det kroppsliga förfallet har jag svårt att uttala mej om.
Jag fick fyra barn mellan 17-25 och redan där fick jag långa tomma tuttar, bristningar och hull.
Innan jag var 30 hade jag massor av gråa hårstrån.
Jag har alltid sett äldre ut än vad jag är.

Kring 40 kom pigmentförändringarna.
Det ser ut som om jag har en liten hitlermustasch när jag är riktigt solbränd.
Jag har bruna små fläckar lite överallt och vita små fläckar på benen.
Huden har blivit påtagligt mindre spenstig. Jag har fått mer rynkor, slappare hud kring ögonen och över bysten OCH jag har fått betydligt enklare för att gå upp i vikt (... och svårare för att förlora den.)
Kroppen protesterar och jag haltar som en riktig kärring när jag suttit still en stund å ska resa mej.

Den där ökade... osläckbara sexlusten... som man kan läsa i kvällstidningsbilagorna om har jag inte sett röken av.
Den förändringen kom i så fall tidigare. I samband med att barnen blivit äldre och inte krävde ens ständiga uppmärksamhet både dag och natt.
Det har nog mer med "livssituation" att göra än faktisk ålder.
Jag har haft samma karl sedan tidernas begynnelse och "ta för mej" i sänghalmen har jag vågat göra länge.

Jag har långt tidigare varit rätt bekväm. Prioriterat vila å lugn och ro framför party.
Skillnaden är kanske att jag numera bejakar den på ett annat sätt.
Jag har inget behov av att framstå som någon annan än vad jag är.
Det är den stora vinsten med att bli äldre.
Jag står för den jag är på ett helt annat sätt. Har ingen lust att försöka lura någon om att jag är någon annan.

Jag kan alltså unna mej att vara precis hur tråkig jag vill.
Unna mej att vara lite bestämd. Lite barsk. Ha pondus i min ålder.
Jag bemöts på ett annat sätt i mitt yrke, av patienter, av kollegor och av läkare.
Jag utstrålar att mej "sätter man sej inte på."
Jag har kommit till ro och jag drömmer inte hela tiden om att vara någon annan någon annanstans. 
Det låter kanske inte så när jag beskriver här ovan, men min bästa tid är absolut nu.
Det ÄR oerhört skönt att ha kommit halvvägs i livet.
Förbi de stora nojorna och omgivningarnas förväntningar.
Skönt att leva här å nu. I att tycka att hundpromenader utmed havet, en mugg kaffe med en vän, en spelkväll med dottern är höjden av mys å lycka.

Jag köper numera mer kläder, dyrare smink, finare viner.
Jag är långt mer selektiv med människor och de jag kallarför "vänner."
Jag kräver fler temperaturer i badvattnet, jag har gått å blivit rädd för höjder å jag har ett oändligt mycket bättre tålamod.
Jag blir inte lika sur när jag förlorar, jag väljer mina strider i diskussioner och jag ser att världen inte är så svart-vit som jag trodde när jag var ung.
Jag skrattar högt, säger vad jag tycker och snarkar när jag sover.

Vi 50 hoppas jag att...
♥ Jag fullkomligt skiter i hur motsatta könet tycker att jag ser ut.
♥ Att jag fullkomligt skiter i valken över byxlinningen.
♥ Att andras kritik och ifrågasättande, välmenande eller elak, inte rör mej i ryggen.
♥ Att jag helt har slutat söka andra människors bekräftelse.
♥ Slutat jaga mina föräldrars beundran.
♥ Å att jag har råd att jobba mindre och bo precis vid havet.

... alltså, det är väl inte för mycket begärt?!

Puss/ Asta 

Kamphundar



Jag har tidigare skrivit en mängd inlägg tidigare i "kamphundsdiskussionen" och vad jag tycker kring denna.
Men efter att ha fått önskningar på facebook att skriva om ämnet tar jag upp det på nytt.
Det TÅL sannerligen att upprepas.
Så väl Norge som Danmark har förbud på vissa raser och populistiska förslag har även framförts av svenska politiker kring frågan i vårt eget land.

Vad är en kamphund till en början?
Ja det verkar ingen riktigt kunna svara på. Allra minst de politiker, här och i våra grannländer, som varit involverade i sådana lagförslag.
Om man med begreppet kamphund menar en hund som från början är avlad till att strida med andra hundar eller djur så kan man räkna in en mängd raser inom kategorin, där ibland min egen som inte är förbjuden i våra grannländer.
Begreppet kan även snävas av och användas för de hundar som avlas OCH tränas för hundslagsmål.
Detta är ett djurplågeri, förbjudet och kring det finns det inga vettiga människor som protesterar.
Men då är det hundslagsmål som skall förbjudas och inte raser.
De flesta hundraser kan tränas till aggressivitet.
I våra grannländer har ett antal hundraser förbjudits, några av dem har ett förflutet att användas i kamp med andra djur men klassas idag som sällskaps och vakthundar.
Andra av de förbjudna raserna är hedehundar som från början avlats till att skydda boskap från rovdjur och tjuvar.
Samtliga klassas inkonsekvent som"kamphundar."

Alla hundar kan ställa till skada för andra hundar och människor. Alla hundar över 20 kg kan ställa till ordentlig skada.
De hundar som är överrepresterade i bettstatestik mot människor är schäfer, golden retriver och olika typer av terriers.
Varför?
Ja, förmodligen för att det är vanliga hundraser.
Jag skulle vilja säga att "kamphundsproblemet" ligger på en helt annan nivå.
Det finns en mängd människor där ute som använder kamphundsblandningar som potensförlängare eller direkta vapen.
Gangsterwannabee's som behöver en hund som är stark och aggressiv för att förstärka sin egen pondus.
De skulle kunna välja och träna vilken hund som helst i att vara aggressiv men det är klart att det är tuffare med en pittbullblandning än en collie om man har det syftet.
Detta problemet kan aldrig lösas med att förbjuda hundraser. Det skulle endast resultera i att de skaffade andra hundraser eller andra "vapen" att införskaffa sej respekt med.
Det är ett samhällsproblem med dessa individer (å då menar jag ägarna) som kräver helt andra och mer komplicerade samhällsinsatser än förbud av vissa hundraser.
Flertalet av oss som har "kamphundar" är seriösa och kunniga hundägare. Ansvarsfulla i att fostra våra hundar och i att förutse problem hunden skulle kunna ställa till med.
De kostar en hel del pengar och uppfödarna är oftast väldigt noga med vem som köper deras valpar.
De är ovanligare och uppfödarna kan därmed vara mer selektiva än vad uppfödare av vanliga raser kan unna sej. 

När politiker uttalar sej så här okunnigt kring hundar blir jag mörkrädd.
Tänk om...hemska tanke... de kan lika lite om andra områden de stiftar lagar kring.

Puss/ Asta

lördag 23 juni 2012

2 öl och en cider...



... igår kväll så nääää ingen baksmälla här inte.
Väldigt skönt!
Vi hade en lugn och behaglig kväll igår med grannarna.
Tonåringarna var hemma, så mysigt att se hur de sitter här med oss, pratar å är sociala.
Mini servade till och med å plockade av disk, fyllde maskinen, vallade hund, satte på kaffe.
Jag är så stolt å lycklig över den tösen!
Sent på kvällen gick dom iväg ett gäng å spelade basket men kom hem lagom tills att jag kröp ner i bingen.

Det hade tydligen varit en allt utom lugn midsommarafton i övriga landet.
I tidningen står att läsa om fylleri, misshandel, mord. Bilar som kört in i hus, en baby som blivit slagen och andra helt galna saker.Vad är det MED folk?!
Varför dricker man om man blir en idiot av det?!
Fy fasen för att vara polis, socialarbetare eller sjukvårdspersonal på akutmottagningar sådana här nätter.

På tal om nåt annat "fy fasen"... läste ni om mannen som dömdes till det längsta straffet någonsin utdelat för djurplågeri i Sverige. En kille i 20 års åldern som slagit  å torterat sin valp, den hade många frakturer av varierande ålder och en dag slutligen kvävt hunden med plastpåsar.
"Han var så jobbig när han kissade inne, det gjorde mej förbannad!"Ett och ett halvt års fängelse!
Sätt pojkvaskern på en låst rättspsykiatrisk avdelning och tvinga honom att gå i terapi tills han förstår begrepp som empati och inlevelseförmåga om det så tar 96 år.
18 månader... på öppen anstalt... det är för fan löjligt!
Han är ett lika stort psyko när han kommer ut och vem vet vilken 2 eller 4-bening som råkar ut för honom då!
Kan man plågaett försvarslöstdjur utan betänkligheter så har man problem med sina spärrar.
Å att det är det strängaste straffet någonsin... säger en del om hur vi värderar djurs lidande i det här landet.
Fast å andra sidan, i många andra länder kan du väl sparka ihjäl din hund i trädgården utan att det händer ett skit?! 

Hur mår ni idag?

Puss/ Asta

fredag 22 juni 2012

Vad säger den röda killen?



Bild lånad av Kicki Engman, Kennel Chevalier Rouge.

Ja vad säger han, den röda killen när hans lillsyrra mopsar mot honom här på bilden?
Kanske...
"Passa dej du, min storasyster heter Märtakrokodil."

Ja kanske i alla fall. Nästa söndag ska vi åka ner å titta på den lilla skånepågen å se om tycke uppstår.
Det ska bli såååå spännande.

Glad midsommar på er nu å hoppas att ni har bättre väder än vad vi i Halland har.
Här är molnen många, täta och grå. Tur man inte har småbarn som vill underhållas å dansa kring stången.

Jag har aldrig varit den där typen av morsa som gillat att fjanta runt i "små grodorna."
Jag har gjort det ändå vissa år för barnen skull, men så jäkla roligt har jag inte tyckt att det varit.
En gång när vi åkte till närmsta midsommarstång öppnade sej himlen i ett syndafall å vi satt kvar länge, länge i bilen på parkeringen innan vi gav upp med besvikna barn.
Under flera år firade vi på Liseberg.
Perfekt, svenkarna är ändå väldigt traditionsstyrda och det var nästan alltid lite folk å korta köer.
Barnen fick en rolig dag å mamman slapp låtsas att hon spelade basfiol å flöjt.

Vi ska inte göra något särskilt här idag. Äta sill å potäter så klart.
Det har jag längtat efter även om det varit roligare utomhus.
Senare kommer goda vänner över å kanske grillar vi en korv.
Mannen hoppass nog på lite "lek med stången" som avslutning. Men då får gästerna allt ha gått hem först :)
Det är på den nivån.

Gla midsommar alla.

Puss/ Asta

torsdag 21 juni 2012

Jag är tacksam för...




.... Okej okej. Kanske kan jag dämpa den hånfulla kritiska inre rösten med en liten lista om tacksamhet.
Skittråkig för er att läsa, jag vet, hoppa ner till ett inlägg längre ner eller vänta på nästa som kanske kan vara lite intressantare.
Men för min skull gör jag ett försök i sann Mia Törnblom (?) anda.

Jag är tacksam över...

♥ Att få bo i ett tryggt, demokratiskt, fredligt land som Sverige

♥ Att få bo i hus med hagar och ängar utanför dörren. Med havet 10 minuter bort. Alltid värvarande med sin doft av salt å tång.

♥ Över mina 4 underbara barn. Dem har jag... banne mej... lyckats bra med.

♥ Firar 24 årig bröllopsdag i augusti. Ett långt äktenskap är ingen gåva, det är hårt arbete och ett ständigt kompromissande. Min livsuppgift. Jag har en lat, oromantisk men väldigt snäll make.

♥ Märta. Min skatt å glädje. Att hon är 7½ år och fortfarande väldigt frisk och pigg.
Hon är en gammal Dogue de Bordeaux nu men hon orkar dagliga långpromenader och är mitt solsken.
Bortskämd må hända. Gör lite som hon vill. Men få hade lagt ner det jobbet som jag gjort på henne, orkat och ihärdat. Fått henne så fungerande bland människor o djur. Jag klappar mej på axeln där.

♥ Mina fina vänner. Jag har inte så många men den handfull jag har är mej väldigt nära och kära.
I love U all.

♥ Jag har mina föräldrar kvar i livet. Rätt så unga är de med. De är en del av mej och jag är en del av dem. Jag är pappas flicka, lik honom på gott och ont.

♥ Det är sommar... inte så varmt... men sommar. Å sen kommer min favoritårstid.

♥ Jag har ännu inte varit så där förskräckligt allergisk.

♥ I sommar kommer en väldigt rolig sak att ske. Ja jag säger det väl då för alla har redan listat ut det, jag ska kanske/troligen köpa vvärldens ljuvligaste valp. En liten lillebror till Märta. Håll alla tummar att det går bra... och att Märta faktiskt har lust att vara storasyrra.

♥ Jag har halva min semester kvar

♥ Jag längtar faktiskt liiiite till jobbet.

♥ Jag och mina nära är... så vitt vi vet... friska idag.

♥ Jag älskar fortfarande mitt "nya" kök.

♥ Jag har världens finaste kollegor.

♥ Idag har jag skrivit brev... äntligen... till en kär vän.

♥ Nu ska jag gå å lägga mej i min renbäddade säng och läsa hundlitteratur. Det var ett tag sen. "Kontaktkontraktet", rekommenderas varmt (har läst den förrut.)

God natt.

Puss/ Asta

onsdag 20 juni 2012

Lite blue...



Det är så vackert ute så här års att det gör ont.
Årets ljusaste dag går mot sitt slut.
Jag känner mej vemodig och allergisk ikväll.
Lite ängslig så där ni vet som jag kan bli när det är stora förändringar i luften.
Förstorar upp saker å ting, vänder å vrider och grunnar på om jag tar rätt beslut.
Det är jobbigt att vara jag ibland. Det verkar så mycket enklare att vara som er andra.

Jag har varit sån här i hela mitt liv.
Så länge jag kan minnas. Ja minus den tiden där ibörjan när jag startade med antidepressiva och fick som "biverkning" att jag blev helt avtrubbad känslomässigt. Det var så skönt!
Jag grinade inte ens när jag såg sorgliga filmer på tv :)

Svag och stark.
Nojar, oroar mej, ängslas... över mina val, min kapacitet och av rädsla för att misslyckas.
Reser mej alltid, fixar det allra svåraste till slut ändå, men drar liksom aldrig lärdom av det.
Nästa gång det finns det allra minsta att oroa mej för så gör jag det.

Jag säger inte detta med "offerröst" utan som en förklaring.
Kanske är det för att jag nu... och då... sällan blivit uppmuntrad.
Kanske är det en del av förklaringen?
Väldigt få människor kring mej har applåderat mej och mina beslut.
Trott på min kapacitet.
Varesej det handlat om barnen jag skaffat, utbildning, hundar eller annat så har jag fått höra
"ja, för fan... kör på det, det är klart du grejar det."
Nu för tiden anamas det på ett annat sätt i föräldrarskapet.
Att tro på, peppa, stötta, heja.
Även i relationer är det nog mer så nu.
Jag möts hela tiden av skeptiska kommentarer, himlanden med ögon och ifrågasättanden.
Varför ska du göra det?
Hur ska det gå?
Nej, nej, nej... det blir aldrig bra.

Idag kan jag tänka... inse med mitt förstånd... att jag är 43 år gammal. Har levt halva mitt liv om jag blir gammal.
Jag har fostrat 4 vuxna barn. Tagit mej igenom 24 år av äktenskap. Haft hund/hundar i över 20 år.
Läst på högskolan. Har ett krävande jobb som inte "vem som helst" klarar av.
Jag är kort sagt normalbegåvad och rätt kompetent.
Jag kan inse allt det där och VETA att jag egentlligen kan men när det kommer till känslor...
Då är det en annan sak. Då blir jag så himla låg av minsta lilla misstro av mitt förstånd eller sunda förnuft.
Plattas till av "lilla gumman, hur tänkte du nu" mentaliteten.

Som sagt. Det är jobbigt att vara "jag" ibland.
Hur har ni det?

Puss/ Asta

Alkoholinlägg...



Här på Blogspot är det ju väldigt enkelt att kolla vilka inlägg som får flest läsare.
Det slår aldrig fel!
Varje gång jag skriver inlägg om alkohol och dess konsekvenser får jag... få kommentarer... men väldigt många läsare.
Jag har funderat på vad det beror på?!

Jag tror, utifrån mina egna erfarenheter... egna känslor, bekanta, bagage, vänner... att vi svenskar ofta innerst inne funderar en hel del på våra å våra käras dryckesvanor. Ibland hör varningsklockor klämta i bakgrunden.

Alkoholkonsumtion tror jag kan delas in i fyra grupper...
De som inte dricker alls (eller väldigt lite)
Normalkonsumtion
Riskkonsumtion
Alkoholism.

Väldigt väldigt många pendlar in och ut i en riskkonsumtion.
Dricker för ofta. I synnerhet vid den här tiden på året. "Unnar sej..."
Dricker för mycket när de väl dricker, kan inte inse att nog är nog. Blir skitfulla kanske eller dricker en flaska vin fastän de från början bara tänkt att ta ett glas.
Blir destruktiva på fyllan. Ligger runt, blir aggressiv, gapig, gråtmild.
Det här VET vi om, kanske om oss själva, kanske om någon vi tycker om.
Men vi vet inte riktigt vad vi skall göra med den där vetskapen.
Att säga till någon att "jag tycker du dricker för ofta/ för mycket" möts sällan väl.
Människor går i försvar över att bli konfronterade med något som redan skaver längst bak i huvudet.

Själv tycker jag att jag dricker "normalt" men då å då tenderar åt riskhållet.
Att det blir lite ofta...
Att det blir lite för viktigt. Hur kul är det att gå på fest om man ska vara nykter?
Eller att ölen på en solig altan prioriteras och sen blir jag låst å kan inte köra bil.
Jag tror att mitt alarm, tack vare min heriditet för missbruk, reagerar snabbare än för de flesta andra.
Jag tog ju i vintras 3 vita månader. Minns någon det?
Det gick bra men var rätt tråkigt. Efter ett tag kände jag att "detta är ju inga problem varför ska jag då hålla på bara för sakens skull?!"
Jag blev oxå ifrågasatt HELA tiden.
Fick höra att jag var tråkig, knäpp och "kunde jag inte bara sluta med de där dumheterna?!"
Alkohol präglar hela vår kultur!
Vårt sätt att belöna oss, roa oss, koppla av, unna oss, ha semester, ha trevligt osv.
Det kan jag faktiskt bli lite trött på även om det är så oxå för mej.

Puss/ Asta