Vemodets dag

Natten har slagit över till den 15:e maj och det är alltid en vemodig dag.
En dag som jag tänker extra mycket på min bror.
Hans födelsedag.
Denna gång fyller han 40. Det är ett smärre mirakel att han ännu är med oss.
Varje år undrar jag om detta är hans sista.
Varje år förbannar jag hur det blivit.
Sörjer, förebrår, saknar.
Vi har inte haft någon kontakt på länge, länge men han är med mej, i tanken, varenda dag.

Vi fyller år dagarna efter varandra.
Han den 15:e, jag den 16:e.
Jag kollade upp det där hos barnmorskan en gång. Snurrade på "beräknad förlossning snurran" fast baklänges från min... tja, våra födelsedagar och då hamnar man på pappas födelsedag.
Lite lustigt.
Annars känns det inte så värst lustigt det här.

Mamma ringde mej här om dagen. Jag hade inte så stor lust att prata för pappa å gänget var här och jag var lixom upptagen med det.
Hon var så ledsen och hon berättade att han... lillebror... börjat sniffa tändargas nu oxå.
Jag förmodde inte bli ledsen över det. Jag menar, han tar redan allt annat så spelar tändargas nån roll bland allt hasch, amfetamin, heroin och öl som han drar i sej?!
För mamma gjorde det det. Mamma som någonstans aldrig förlorar hoppet om att det ska vända och som tar all skit som bakslag.
Å visst ärdet ett vemod... atthan till varje jävla pris måste fly undan nykterhet och klarhet.
Att han så desperat behöver berusningen, avtrubbningen, glömskan.

När som helst.
Närsom helst kommer telefonen att ringa och tala om att lillebror är död.
Jag har väntat och vetat i åratal.
Ändå kommer jag att bli chockad när det händer.
Överrumplad, omruskad, ännu mer skuldtyngd.
Det vet jag.

Mamma är oxå illa där ann.
Jag vill inte skriva så mycket på bloggen om det men det skulle kunna vara hon som går först.
Jag är delvis beredd där med. Å ännu mer skuldtyngd.
Jag vet inte vilket jag fasar mest... att hon mister honom eller han henne.
Ingen av dem kommer att överleva särskilt länge utan den andra.
Livet kommer att bli kaos... även för mej.

Idag fyller min lillebror 40 år.
En spillra till människa.
Men en gång, en så glad fin kille med blont rufs och glugg mellan tänderna.
En gång var det vi mot världen.

Puss/ Asta