... är en himla bra låt med The Ark tycker jag.
Den får mej osökt, varje gång, att tänka på när jag själv låg i skilsmässa med Gud.
Jag kommer inte från en troende familj.
Men det var ändå så att jag som barn gick i kyrkans barntimma och att vi fick läsa "Gud som haver" innan vi skulle sova. Jag hade en barnbibel hemma med bilder från klassiska berättelser.
Man kan väl säga att jag fick en kristen fostran även om vi sällan gick i kyrkan eller talade om Gud.
Jag har i hela mitt liv varit en sökare.
Sökandet har varit intensivare vissa perioder, mer slumrande andra men det har alltid funnit där.
Inte bara rört sig kring Gud och kristendom utan andlighet i stort.
Som så många andra har jag bett regelbundet till Gud i perioder men kanske framförallt när jag varit rädd och på något vis känt mig hotad.
Säker på att Gud finns har jag aldrig egentligen varit. Helt övertygad.
Men det konstiga är, att när en av mina allra närmaste vänner blev sjuk då för 8 år sedan i en sjukdom med usel prognos och sedan dog och efterlämnade tre små barn efter sej så blev jag rasande på Gud.
Jag talade väldigt mycket till honom i samband med det.
Svor.
Informerade honom om att han kunde fara å flyga. Att jag inte var intresserad av en Gud som kunde låta en så ung levnadsglad, god människa dö och lämna tre barn till en osäker framtid.
Jag bröt upp med Gud.
Å jag har...märkligt nog... aldrig varit så säker på Guds existens som då när jag var rasande.
Så småningom kom insikten till mig. En dag när jag låg och vilade på sängen å tänkte på annat dök den upp bara så där... Gud kan inte förhindra att ont sker, men Gud kan ta dig i handen och hjälpa dig igenom.
Så... vi är sams nu igen. Jag och Gud.
Om han finns, Vilket jag tror och hoppass.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare