onsdag 9 maj 2012

Att tappa bort sin själ...

När jag var student fick jag ofta patienterna att börja gråta.
Jag fick alltid beröm av handledarna för min förmåga att bemöta. Jag var kanske si å så på att ta blodtryck, osäker på att sätta nålar, initiativlös på förslag till åtgärder... men jag var duktig på att lyssna på människor. På att inge förtroende å och att få patienter att känna sej sedda. Förstådda.
Å så grät de. Och jag lyssnade, satt kvar, strök ryggar.

Idag berättade en ny kollega för mej att hon inte trivdes på vår avdelning.
Att hon inte tyckte det var roligt att gå till jobbet.
"Varför undrade jag" förstås.
Jo för stressen. För att allt bara handlar om att få hem patienterna, ut med gamla människor... skit samma till vad...för sängplatserna behövs ständigt till någon som är ändå sjukare, behöver dem ännu mer.
"Det är inte så jag vill jobba" sa hon. "Det är inte vad jag kallar vårdande."

Jag blev ledsen.
Så klart för hennes skull. Hon som redan fått gå ner till 70% för att heltid knäckte henne.
Hon som kände att detta inte vad det hon vad kallad att göra.
Men jag blev oxå sorgsen för min egen skull. För att jag nästan upphört att känna så.
Ledsen över att höra mitt svar till henne "Då ska du sluta här, söka nåt annat där du får utlopp för din vilja att vårda så det känns rätt i hjärtat, stanna inte här för om 10 år är du som jag."Som mej.

Vi har det tokstressigt på medicin.
Vi bedriver effektiv, kostadsbesparande vård.
Vi har låga löner, gles personalbemanning och stora patientgrupper.
Vi hinner... oftast... bara det vi absolut måste hinna.
Vi tvingas be patienter som vill vända sej men inte kan själva att vänta.
Vi upptäcker blöjor som varit våta i evigheter.
Vi sprider vårdrelaterade sjukdomar. Blir försinkade i vår medicinutdelning.
Å vi hinner väldigt sällan hålla någons hand.
Det värsta är, att även när jag HAR tid, så har lixom känslan för yrket, för allt som jag skulle kunna göra försvunnit. Då hänger jag i personalrummet eller framför en journal.
Inte jämt... men för ofta.
Ikväll var en sån kväll när jag faktiskt hade tid. Efter samtalet med min kollega så satte jag mej ner en stund hos varje patient. Hjälpte till med lite nyponsoppa, stoppade om täcket och masserade axlar.
Smorde ben och samtalade med en av våra yngre patienter.
Som...plötsligt...började gråta.
Det var fina tårar, lättnadens tårar. Jag bara satt där och strök hans hand.Gladde mej och fick tårar i ögonen jag med.

Så lite behövs för att man ändå ska känna tacksamhet över sitt yrke. Stolhet över sitt kall.
Så lite behövs för att arbetet pånytt ska kännas stimulerande och meningsfullt.
Jag ska försöka att inte tappa bort det igen.
Tappa bort min själ.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Så himla fint, förstår precis vad du menar från när jag läste till undersköterska och var ute på praktik. Göra skillnad för någon annan på det sätt som inga mediciner eller på annat vis kan göra, genom att bara lyssna och se någon annan. Det är en gåva som inte alla har, att räcka ut en hand. Ta sig tid. Kram, Maria.

    SvaraRadera
  2. Tyvärr för sent. Den är redan borta och vi kan aldrig få den åter. Lost for ever.

    SvaraRadera
  3. Du är på rätt plats Asta, och din vårdtagare har tur. Lite mer lön för ditt kall hade inte gjort ont på mig iallafall.

    Jessica

    SvaraRadera
  4. A - jag är helt säker på att du aldrig blir som du. För du är medveten om faran i slentrianen. Och du har alltför stort hjärta. Och är man medveten om så gör man skillnad. Du gör skillnad!

    Sen det idiotiska i hur lite ditt arbete får kosta, i lön, investeringar, extra händer - DET är en helt annan fråga!!!

    Kramar

    SvaraRadera
  5. Jag blir arg av ditt inlägg. Arg på det här pissamhället som inte förstår att tillväxt inte är det enda viktiga här i världen, att man inte kan kalla sig välfärdssamhälle om inte välfärden innefattar de som allra mest behöver den: de gamla, de unga och de sjuka. Tacksam för att det finns personer som dig Asta, som med minimalt med resurser försöker göra det allra viktigaste!

    SvaraRadera
  6. Blev varm när jag läste dom sista meningarna...Puss Mariah

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare