Uff... igen.

Jag är lite ledsen ikväll.
Ska gå rakt på sak, för jag skojar inte nu, jag ÄR lite deppig i kväll.
Körde nämligen på en katt på hemvägen.
För tredje gången i mitt liv och på samma jävla sträcka!
Det är en 80 väg, väldigt mörk på kvällarna och med gårdar som ligger några hundra meter bort.
Plötsligt stod den bara där. Det kändes som precis framför... 5-10 meter kanske.
Jag såg den klart å tydligt. Helt stilla. Helt bekymmerslös.
Bang!
Jag hann inte ens flytta foten till bromspedalen.
Bang!
Bang!
Bang!
Det där ljudet. Det hemska ljudet. Bang!
Innan jag hinner ta in, bromsa så är jag flera hundra meter framför.
I bäcksvart mörker.
Omöjligt att leta sej tillbaka. Att finna en katt.
Eller så vågade jag inte... Gud, hjälpe mej.
Jag kan bara hoppas att det där kraftiga ljudet tydde på att det var slut för evigt.
Att inga plågor eller rädsla fanns kvar.

Nån går kanske å ropar efter den där katten.
Undrar varför den inte kommer hem.
Saknar den.
Ja, fy fan.
Man känner sej som en skurk.
En som tar liv.
Jag började gråta. Hjärtat slog hårt.
Usch. Jäkla katt... de kan väl inte bara gå där?! Mitt i vägen.