Tänk om...

... Slänger ett öga på dressyrhästarna på tv.
Så ofantligt duktiga å stiliga de är.

Jag har i hela mitt liv varit allergisk mot hästar.
Som riktigt liten brukade jag åka med mina morföräldrar till något som hette (å heter ännu) Nääs slott.
Där fikade man i gedigen stugmiljö med timmerväggar och öppen spis.
Fick varm choklad och kanelbulle.
Efteråt brukade vi gå och titta på hästarna i stallet som tillhörde.
Någon gång fick jag pröva att sitta upp.
Jag fick betala med snuva och kliande ögon men det var det ändå värt.

När jag var 6 år var jag med samma morföräldrar på en cirkus i Portugal.
Å där bland allt damm, sågspån och djur rann den lilla droppen över och jag fick mitt livs första astmaanfall.
Efter det var det omöjligt med någon som helst kontakt med hästar.
Det räcker faktiskt att jag besöker ett hem där det finns en jacka el ett par skor som varit i ett stall för att astman skall bryta ut. Fortfarande. Den har inte vuxit bort alls.

Jag sörjde det där lite grann när jag var liten.
Pappa har nästan alltid levt med kvinnor som har haft hästar och i och med det har det varit svårt för mej att hälsa på honom oxå.
En gång när jag var kanske 7-8 år och var hemma hos pappa smög jag ut tidigt på morgonen till hästarna.
En av hästarna var grå... Greygirl... och de andra hästarna var lite dumma mot henne.
Jag tyckte hon var så fin.
Så jag tänkte att "om jag bara håller för näsan när jag klappar henne så känner jag ju ingen hästlust."
Hmmm. Så sjuk har jag nog aldrig varit varesej förr eller senare.

Ja ja, det var som det var med hästar.
Jag har aldrig kunnat lära känna hästar, aldrig haft någon relation till dem.
Å för mej har det varit naturligt, för så har det ju alltid varit.
Men plötsligt på äldre dar... ja, rätt nyligen så började jag känna en ny "sorg" (för starkt ord men jag finner inget bättre) över det. Jag har börjat sakna det. Sakna den möjligheten.
Tänk om...
Tänk om det varit annorlunda. Jag älskar ju djur å natur. Älskar stora, maffiga djur.
Jag har egentligen alla förutsättningar att vara en "hästtjej" om det nu inte vore för den där förbaskade sjukdomen.
De är så vackra, verkar vara så fascinerande.
Ja det är verkligen synd.

Över 10 000 läsare redan. Jag är stolt, tacksam, hedrad.
Fina ni, ni är bäst!

Puss/ Asta