Livet

Ibland när jag ser på filmer så brukar jag bli frustrerad och tänka "men varför valde hon honom", "varför sa han så", "varför berättade hon inte som det var" osv. Alltså jag blir frustrerad på förvecklingar, dumma val, bristande mod eller vad det nu kan vara.
Men sedan brukar jag tala strängt till mej själv å säga att "därför annars hade det inte blivit nån film om allt bara gick så där lätt å smidigt."Å kanske är det så med livet också? Att vi bara MÅSTE välja fel, missa chanser, göra bort oss för att ledas in dit det var tänkt att vi skulle hamna. Tills vi lärt det vi var tvungna att lära.

Livet kan vara så fantastiskt vackert. Och så för jävla skrämmande.
Men mestadels är det någonstans där mitt emellan. Rätt okej men ibland lite småtrist, halvstruligt och skojigt huller om buller.

Igår när vi körde hem från Göteborg såg vi något fruktansvärt.
En ung kvinna som klättrat över på fel sida av en bro vi körde under och satt på räcket å grät.
Det var ingen jätte hög bro. Men fullt dödlig så klart om man slänger sej framför en bil.
Vi körde rätt så fort och det tar ett tag innan hjärnan registrerar vad ögonen sett.
Vi reagerade ungefär samtidigt i bilen.
Å fy helvete, SÅG ni tjejen på räcket?!Jag blev halvt i upplösningstillstånd och ville GÖRA något. Men vi var ju redan många hundra meter därifrån på en led det inte gick att vända och med bilar bakom oss.
Så vi ringde 112 å polisen var redan på väg.
Jag hoppas de hann
Jag hoppas att tjejen fortfarande lever och att hon får hjälp med det som gör så ont.
Livet gör verkligen ont ibland.
I perioder är vi sämre rustade för motgångar och smärta.

Ta hand om er.

Puss/ Asta