söndag 8 april 2012

Att räkna till en miljon



Jag har precis haft ett minibryt på min man.
Låste in mej på toa i 10 minuter å räknade till en miljon eller nåt sånt innan jag steg ut och M Y C K E T tydligt talade om för honom att jag finner mej inte i att han skriker på mej helt obefogat.
I synnerhet inte när jag precis lagat färdigt maten.

Det var ingenting. Ett blaha blaha tjafs där hunden skällde över något på tomten och han skriker på mej att hon är så jävla jobbig och att jag ska ta henne... trots att jag var upptagen.
Jag gör så, hunden är inne, allt är tyst men han fortsätter att ryta å gå på över hur jag alltid släpper ut henne, hur hon alltid uppför sej illa å att han (?) alltid får ta in henne."Å där tog jag min time out på dass.

Efter min toastund och min information till maken om vad som jag anser är ett accepterat beteende här hemma såg han helt förvånad ut.
Vadå är du arg?! Men jag menade ju inte... Nähä, men gapar gör du och jag tar inte sån obefogad skit.
Är det NÅT min hund lärt mej så är det just det... Ta ingen skit!
Män LÅTER ofta mycket... min man gör det i alla fall, sonen är helt annorlunda.
Han hetsar inte upp sej i onödan. Men många män gör.
Tar sej rätten att vara "irriterade" och tror sen att det inte är mer med det.
Well... tänk igen säger jag då.

Nej, vi har det hyfsat bra jag å maken just nu.
Visst min långa hemmavistelse i sjukdomens tecken börjar tära på oss.
Mycket tid tillsammans, lite lust/ork till närkontakt. Mannen vågar faktiskt inte ens komma i närheten av mej.
Det är ett bra tips till alla som har klängiga män. Simulera nåt läskigare än huvudvärk. Nåt som smittar.
Gärna TBC, vinterkräksjuka eller annat otäckt. Gonorré är ju oxå en otrevlig sjuka men kan väcka andra jobbiga diskussioner.
Ja, det förutsätter förstås att din karl är rädd för baciller, men det är nästan alla män.  Hyfsat bra som sagt även om tillrättavisningen var på sin plats.

Annars är påsken över.
Vi hade en hyfsat trevlig afton igår.
Dotter nr II kom över på middag. Sonen är ju hemma sedan några dagar. Mini med pojkvän oxå runt matbordet. Astas skrytkyckling.  Äpplepaj med glass.
Mumma.
Därefter försvann de stora barnen ut på sitt och kvar var maken å jag å ungdomarna.
Vi spelade kort hela kvällen.
Hostan?!
Jo för fan, den är kvar.
Men ont krut förgås inte så lätt.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Avundsjuk...

    :)

    SvaraRadera
  2. Det jag blir arg för på min man är att han blir så arg på saker och på sig själv... Han går runt och skriker och svär och skapar dålig stämning i hela huset. Helt oförstående när jag säger till honom, han är ju inte arg på nån av oss... Försöker få honom att förstå att det dels får oss att må dåligt ändå och att det dels är extremt dåligt föredöme för barnen att bli så elak mot sig själv... Ständigt återkommande stridighet för oss och svårt att angripa, eftersom han då bara blir ännu argare - på sig själv....

    SvaraRadera
  3. Ja du, jag känner att med åren så har jag blivit lite bättre på att inte ta skit. Och visst är det så att många verkar låta mer än dom själva fattar. Eller så skyller dom ifrån sig, när man säger ifrån att man inte tolererar sådant beteende. Med att det inte var så illa menat.
    Fast min erfarenhet är nog att kvinnor kan dom också.... Nästan mer än män.

    Och fasiken Asta vad du har rätt om Camilla H.
    Nu ser jag inte på Let´s dance, men jag hejar ändå på henne.

    Är du förresten något bättre med astman och host eländet?

    SvaraRadera
  4. Hej och tyvärr fungerar det inte att vara sjuk ens. När han har feber orkas det inte knullas men när jag har feber då skall man orka ändå. Plus att han lägligt nog "glömt" att han själv inte orkade när han var febrig

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare