Samma bild som jag använde i inlägget om min bekännelse lite längre ner.
Jag tycker så mycket om den bilden. Jag tycker att den är fin.
Jag minns när den togs. Minns min klänning. Minns min lillebror.
Minns barnen vi var. Då.
Titta på flickan.
Hon som var osäker och rädd för att göra fel.
Hon som drömde sej bort.
Flickan som skulle komma att bli mobbare. Självdestruktiv. Sätta sej själv i ett klister som bara turen hjälpte henne ur när alla redan dömt ut henne.
Hon som fick barn som 17 åring.
Som blev fyrabarnsmamma. Gifte sej med sin bästa vän.
Sjuksköterskan. Bloggerskan. Hon som med åren blev "så förbannat politiskt korrekt."
Hon som alltid grubblar. Har gropar i låren och långa bröst.
Flickan som en dag fick en Dogue de Bordeaux som heter Märta.
Se på den lilla gossen.
Han som var framåt, nyfiken, glad och bortskämd.
Älskad.
Han som kunde allting så fort han försökte första gången.
Spela fotboll, simma, cykla, pussa tjejer.
Pojken vars första köpta LP skiva var Alphaville. "Forever yong."
"Do you really want to live forever? Forever young."Pojken som svalde alla mammas mediciner i vredesmod när han var 14.
Som vaknade upp och var förändrad.
Se på den lilla killen. Världens finaste. Solsken i blick.
Då.
Nu är det mest narkotika i blick. Droger och en evigt paranoid verklighet.
En gång var vi de där barnen.
Min lillebror och jag.
Han med runda kinder. Jag med ett blygt leende.
En gång var livet ett oskrivet kort.
Av någon anledning klarade jag mej.
Av samma obegripliga öde inte han, trots att förutsättningarna var bättre.
En gång var vi alla små.
Puss/Asta
Har sagt det förr, men säger det igen......Du skriver så det berör och din resa har varit lång och satt spår, du har verkligen kämpat på många sätt!
SvaraRaderaFrån mitt håll, kanske med vetskapen i er historia, så ser jag en flicka med mycket styrka i ögonen (jag klarar mig själv), medan pojken har mer naiva ögon (finns alltid någon som tar emot)......nu spelar de Winnerbäck på radio, ett sammanträffande, en röst som får mig att tänka Asta ;)
Kram till dig!
Wilma.Tack min vän. Vad glad jag blir. Vissa inlägg investerar man ju mer än i andra, blottar sej mer i. Dina ord gör mej glad. Du är en fin vän. Kram
RaderaSå himla fint skrivet och berörande. Tänker på mina egna barn och deras förutsättningar. Tack snälla för hjälpen igår. Lowe mår bättre idag. Kram, Maria.
SvaraRaderaMaria. Tack och tack själv. Denna fina bloggen är ju din förtjänst så om jag kunde hjälpa till lite grann med att lugna är jag glad. Kramar
RaderaUff. Ja tänk vad som kan hända med de oskyldiga små. Hur det blir, hur det blev... Det är både beklämmande och glädjande när man ser hur det gick. Fint skrivet.
SvaraRaderaPipan. Ja tänk att vi alla varit det. Oskrivna men ändå med dessa olika förutsättningar. Ibland när man bläddrar igenom skolkataloger å ser "han är död", "han hamnade i fängelse" osv så berörs jag allra mest av just det... att de en gång var så där små å med livet framför sej. Kram
Radera