söndag 11 mars 2012

Pappa var inte hemma...



... mamma var hålögd och mimikfattig när hon förklarade med illa dolt tålamod att "pappa var på repmånad, han kommer snart hem igen."
I mitt 6 åriga hjärta förstod jag att det inte var sant. Att något fruktansvärt hänt.
Mamma var inte bara irriterad. Hon var inte ledsen i största allmänhet.
K A TA S T R O F stod skrivet rakt över hennes panna.
Allt gick i slow motion. Jag minns valpen som busade runt våra fötter. Schäfervalpen mina föräldrar köpt bara några veckor tidigare. Pappas hund.
Lillebror som var 3 var kinkig och bråkig. Mamma orkade inte bry sej.
Allt var stilla. Som i stormens öga.

Några timmar senare gick vi hem till mammas väninna.
Mamma å väninnan satt i köket. Dörren halvstängd. Kvävda viskande röster.
Mammas snyftande.
Väninnans son, ett år äldre än mej, tittade mej stint in i ögonen och sa: "Dina föräldrar ska skilja sej, din pappa har flyttat hem till en annan tant."Jag protesterade,upprepade min mammas lögn om repmånad och att han snart var tillbaka men jag visste att det var sant. Visste i mitt hjärta att han hade rätt.

Först på kvällen när lillebror sov smög jag upp till mamma.
Kröp nära henne i soffan och frågade... frågade det jag var så rädd för.
Å mamma bekräftade. Bekräftade att pappa var borta men sa samtidigt att "han kommer hem igen. Han kommer tillbaka." Å vi grät, både mamma å jag.

Dagen efter satt mamma fortfarande kvar i fotöljen och grät.
Mormor o morfar kom hem. De diskuterade om de skulle köra mamma "till doktorn."
Men mamma ville inte, hon klarade sej... bara hon slapp att ta hand om barnen.
Vi fick följa med mormor och morfar.
Det var skönt att slippa se mamma gråta, men jag var orolig för henne hela tiden.

Tiden gick. Min pappa hade gått upp i rök.
Mammas tårar torkade och hennes ton blev istället hård när hon talade om pappa.
Efter kanske ett halvår gick vi över en parkering påväg från dagis.
Plötsligt stod pappas bil där.
Lillebror kände igen den först och kastade sej gråtande och skrikande om ena bakhjulet.
Vi försökte resonera med honom men han vägrade lämna pappas bil.
Vi fick bända loss honom. Vi grät allihopa.

En skilsmässa kunde skötts snyggare.
Men alla skilsmässor sätter men i barn.
Min pappa var ingen närvarande myspappa ens innan skilsmässan men hans frånvaro lämnade djupa spår i mej.
Livet förändrades. För alltid.
Nej, jag önskar inte att mina föräldrar skulle fortsatt trots att de inte älskade el respekterade varann.
Det är så där livet är och kan bli.
-70 talet var en annan tid. Pappor försvann.
Jag är inte arg för det längre, men sår blev det lika fullt.
I alla år hade mina föräldrar en respektlös ton om varann.
Sa i nedsättande ton "Du är preeecis som din mamma/ pappa" när man föll i onåd.
Först nu, när jag är i vuxen ålder, å det egentligen inte behövs så har de lärt sej att respektera varann och kanske till o med gilla varann en smula.

Puss/ Asta  

3 kommentarer:

  1. Mmmm - en skilsmässa är aldrig lätt... Och blir nog aldrig helt 'rätt'. Men vissa blir "rättare" än andra..

    Jag önskade hela min uppväxt att mina föräldrar skulle skiljas. För att rädda oss barn. Men för dem var deras kärlek viktigare. Än vår rädsla.

    Kramar i massor.

    SvaraRadera
  2. Så mycket tårar och rädslor barn borde få slippa, de sätter ofta djupare spår än vuxna önskar. Till slut känns allt mindre viktigt...då allt är försent, kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Framför allt så finns det många föräldrar som lastar på sina barn alldeles för stora emotionella bördor för att de själva mår dåligt. Jag kan förstå varför, jag förstår mekanismerna bakom det hela. Men jag tycker fortfarande att det är fegt och svagt och jag kan tyvärr inte respektera beteendet.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare