Jag skäms inte ett dugg

Vi är alla produkter av en sammansättning gener och vår uppväxt. Av erfarenheter och av livets smällar.
Vi vet egentligen alla om det... det att vi alla bär en ryggsäck, trippar i ett par skor som ingen annan fullt ut kan förstå. Åvi kan inte heller förstå andra fullt ut.
Tack snälla ni som kommenterade. Tack för era vänliga ord, all er omtanke.
Tiden på ungdomshemmet är ingenting som längre gör ont. Inget "spöke"jag bråttas med.
Visst hände det saker under de här åren, en del har jag beskrivit på bloggen, andra inte som säkert påverkat mej och det här som kallas "självkänsla" men på det stora hela är det en bearbetad tid.

Ja det är mer än så. Det är en tid jag accepterat och som gjort mej till den jag är.
Som genomår av terapi givit mej en styrka att jag banne mej kan klara lite vad som helst, att jag är av segt virke.
Min förmåga att trots eller pågrund av min bakgrund bli en "tillräckligt bra mamma" är det jag är mest stolt över.
Jag har givit mina ungar andra förutsättningar.

Min bakgrund ser jag som just bakgrund. Det jag råkat ut för, utsatts för är ingenting som jag skäms för.
Varför skulle jag?!
Jag kan skämmas över min mobbningskarriär som jag skrivit om nedan eller känna en viss skuld.
Men oförståndiga socialarbetande, bristande vuxna, övergrepp som gjorts mej... varför skulle jag mörka det? Hålla tyst om det? Skämmas?
Aldrig i livet.
Jag är övertygad om att vi alla bär våra ryggsäckar. Att vi alla, på olika sätt, varit med om saker som format oss.
Själv växte jag upp i en hyfsad trygghet ändå. Det pågick inget missbruk runt omkring mej som barn.
Jag hade min mamma närvarande. Fick mat varje dag. Blev luggad o örfilad ibland men aldrig "slagen", jag var inte rädd.
Jag fick inte växa,lärde mej inte tro på min egen förmåga eller min egen värdefullhet. Men så har många barn det...
Även i de tryggaste av familjer. Även i de lugnaste kvarteren.
Vi skulle alla må väl av regelbundna perioder med terapi.
Rädslor vi upplevde som barn... varesej det var en våldsam pappa, en kåt morbror, en arg hund, en elak kille i klassen, en vilsse tripp i skogen eller en känsla av övergivenhet finns med oss... i ett barns form... om vi inte bearbetar det. Om vi inte får hjälp att separera det lilla barnets känslor fraån den vuxna man el kvinna vi är idag.

Puss/ Asta