söndag 18 mars 2012

En mobbares bekännelse



Lady Damer skriver ett inlägg om att mobbande barn/ ungdomar sällan är "onda" men det är framför allt i kommenterarfältet mina tankar och min inspiration till detta inlägget blir till.
Först vill jag säga att jag har full förståelse för att människor som blivit utsatta för mobbning, kanske under stor del av sin uppväxt, självklart har ärr efter det å att alla kanske varken vill eller kan sätta sej in i andra sidan. I en mobbares perspektiv. Vi bär alla våra ryggsäckar.
Tonen i kommentarerna hos Lady Damer kring detta är hård o oförsonlig på sina håll, oviljan att förstå etsad i sten då det kanske vore det samma som att förlåta eller acceptera. Mobbare beskrivs som onda, empatilösa, förkastliga.

Jag var ett väldigt försiktigt och blygt barn.
Min uppväxt var kanske inte värre än många andras men jag hade dåligt med virke till att bli en unge som kände att hon dög och att hon var värd någonting.
Jag var rädd för att slå mej, rädd för att smutsa ner mej för då blev mamma arg.
Jag var rädd för att inte duga, inte passa in, inte kunna... allt det där som de andra barnen kunde.
Första skoldagen höll jag mej tätt intill min mycket mer kavata bästis.
Hon som inte var rädd för någonting. Hon som gav killarna en smocka om de retades.
Men självklart socialiserade hon med de andra flickorna redan den där första dagen. Ville sitta brevid "Camilla" istället för mej.
Jag fick sitta själv med hjärtat dunkande innanför tröjan.
På vår första lektion fick vi alla rita en polisbild.
"Ni som kan får gärna skriva Polis på sidan av bilen" sa fröken.
Jag kunde inte.
Det kändes som att alla andra kunde.

Under de där första åren var jag den där blyga, tysta flickan.
Hon som med nöd å näppe höll sej inom en kompisgrupp som var lite på nåder men som alltid hade sin bästis där i bakgrunden.
Jag fick mina hårdhänta knuffar av pojkarna, men det fick alla tjejerna utan min bästis.
Jag valdes alltid sist på gympan när vi skulle ha lagsport. Jag blev sällan inbjuden på kalas.
När det skulle lekas "sanning och konka" vred killarna sej av äckel och skadeglädje när de var tvungen att ta i mej på nåt sätt. 

I 4:an slogs vi ihop med en annan, lite mer stökig klass.
Vi fick en ung å osäker fröken som mest grät och utanförskapet odlades i bristen på ledarskap.
Under hela mellanstadiet var det en 3-4 flickor i klassen som föll utanför och som fick utstå allt värre tråkningar.
Det var en flicka som jag lekte med ibland, som liksom jag kom från ett trasigt hem, värre än mitt.
Det var en annan flicka som var liten å späd och väldigt blyg.
Å så fanns där "Erika." Hon hade någon form av hormonell sjukdom vilket gjorde att hon var väldigt liten till växten och att hennes drag för alltid förblev en liten flickas. Hon såg ut som 4-5 år när hon var 11-12.
Det blev inte bättre av att hennes mamma var underlig och dessutom skjussade henne i barnsits på cykeln till skolan.

Vi... jag å några ungar till... som egentligen bara var rädda o osäkra.
Som själva grät oss till sömns om natten med rädslor och tillkortakommanden om natten.
Som själva blev knuffade av de coolare barnen och kallade för öknamn.
Mitt var "Läppen" för att jag hade "negerläpp" och var så "jävla ful."
Vi...vi fann ett visst mått av respekt och beundran av att vara taskiga mot dessa flickor som stod ännu lägre i rang.
Jag ska inte försköna det.
Vi var elaka av bara fan. Slogs. Drog i hår. Slängde upp deras stövlar på skoltaket mitt i vintern så de fick gå barfota i snön.
Vi tog på oss "uppdraget" att gå hem till "Erika" med läxor när hon var hemma o sjuk.
Erikas mamma sa " Titta Erika, vilka snälla vänner du har som kommer med dina skolböcker, nu bjuder vi dem på fika"Å medans mamman fixade med det i köket passade vi på... att skrämmas och komma med gliringar.

Visst förstod jag att det var fel. Att jag gjorde dem illa...
Men jag kunde inte sluta. Jag minns inte hur jag tänkte eller försvarde det för mej själv men jag minns att jag äntligen VAR någon. Någon som de här tjejerna var rädda för, någon som de tuffa killarna fått lite respekt för.
Den som inte kan vara bäst kan alltid vara bäst på att vara sämst, den som inte är älskad kan alltid vara fruktad... det ligger väldigt mycket i det.

På högstadiet växtejag rätt snabbt ifrån sånt här.
Jag hade hunnit få en tung ryggsäck mina klasskompisar inte hade genom att ha varit tvångsplacerad på ett ungdomshem under 4 månader och blivit en annan. Fick inte längre nån kick av att slå på dem under mej i hierarkin. Jag hade skaffat mej en annan pondus. Brydde mej inte så mkt om de "populära."
Men jag konfronterades senare i livet med dem jag mobbat...
Den lilla försiktiga flickan träffade jag på en klassträff 5-6 år efter 9:an och fick tillfälle att öga mot öga be om ursäkt.
Hon jag till och från var lite vän med sökte jag upp numret till och ringde. Hon visste inte om hon kunde förlåta, hon konfronterade mej med en hel del ilska men uppskattade ändå att jag ringt.
"Erika" som jag gick hårdast åt mötte jag på spårvagnen när jag var gravid med nån av de första barnen.
Detvar en bisarr syn. Hon hade fortfarande en 5 årings ansikte men var punkare och väldigt hårt sminkad.
Hon flög på mej på spårvagnen. Slog mej i ansiktet och rev mej. Drog mej i håret. Skrek som ett skadat djur. Ritade med tuschpenna på väggen där hon skrev att hon "Hatade Asta" osv till hon blev avslängd.
Det berörde mej väldigt djupt.
Några år senare fick jag reda på att hon var död och hade tagit livet av sej!
Denna flicka HADE det svårt på många sätt, men självklart kan min mobbning av henne under dessa år ha satt spår somledde henne dit.
Hur lever man med det?!
Hur förlåter man sej själv?
Jag har helt enkelt gjort det för att jag... JAG... jag begär inte att någon annan förstår, för att jag kan förstå å känna sorg även med den lilla rädda tjej som jag var.
Hon som fick för lite kärlek å bekräftelse. Hon som var så rädd hela tiden.
Hon är inte heller jag.

Var jag ett ont å oempatiskt barn?
Nej, jag kan inte känna det. Självklart tyckte mina "offer" det.
Men tillbaka igen, vi bär alla våra ryggsäckar.
Har alla våra förmågor, våra brister.
Som liten var jag rädd jämt, som ung självdestruktiv.
Det som jag utsatte dessa tjejer för var ingenting jämfört med vad jag utsatte mej själv för.
Jag hade empati. Ömmade för djur. Tog hand om min bror när jag var väldigt ung.
Det där med vem som är offer och vem som är förövare är inte alltid helt enkelt att se.
Mobbande barn behöver, precis som deras offer, hjälp med att få synas å växa.
Någon måste fråga även dem "Hur MÅR du egentligen?!"Jag kan inte komma ihåg att någon vuxen...lärare el föräldrar... pratade med någon av oss.
Att någon såg oss eller vad som pågick.
Genom att "rehabilitera" arga, sårade människor, varesej vi talar om barn eller vuxna, blir resten lite tryggare och samhället bättre.

Tack alla ni som orkat ända hit.

Puss/ Asta     

8 kommentarer:

  1. Läser inte Lady D - men fastnade ändå här då jag igår, underligt nog ( eller inte ;)) skrev ett inlägg om 9år. Som handlade om...

    Jag håller med A. Det handlar inte om gott och ont. Det handlar om liv. Om trygghet. Om att vara älskad. Eller. Att födas med en tjockare hud. I brist på annat..

    Kramar från sjuksängen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ergo sum. Som jag skrev hos dej berördes jag djupt av ditt inlägg med. Likheterna är större än man kan tro. Hoppas du mår bättre idag. Kramar

      Radera
  2. Mamma...
    Jag tror aldrig att barn och unga människor kan vara onda. Bara produkter av förhållanden, omständigheter, brister på omsorg... Jag tror att du som vuxen har gjort allt för att kompensera det som hände under de där barndomsåren, genom att ge dina egna barn något annat. Du har gett oss värderingar, styrka och tryggheten att välja rätt.
    Vuenvärlden och samhället sviker barnen så lätt. Det har säkert blivit bättre med åren, men det är att blunda för allt det svåra som sker. Så många gånger jag själv fick höra hur killarna bara skojade, ville ha uppmärksamhet, retades. "Inget att bry sig om". Jag önskar att man från skolans sida kunde ta tag i problmet. För både den mobbade och mobbarens skull. För ja... vi bär alla på våra ryggsäckar. Och de är ofta så svåra att rota i. Och genom att blunda så växer de sig bara tyngre och tyngre...

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Starkt skrivet, modigt men ack så svårt kan jag tänka mig.
    Beundrar dig för att du tar tag i det nu. Var själv mobbad i skolan, kläderna nerspolade på toaletten, fula ord,slag m.m Kunde inte ens fortsätta i gymnasiet efter nian, eftersom det aldrig tog slut.
    Fick ta igen det på Komvux med råge. Några har bett om förlåtelse andra inte, men det formar oss och mig har det gjort starkare :)
    Tror på att allt har en mening även det jobbiga. Annars orkar man inte. Idag observerar jag mycket skolans kultur och barnens beteende. Ingen är ond i hjärtat men omständigheterna kan påverka mycket. Tack för en fin blogg. Kram Catrine

    SvaraRadera
  4. Catrine. Tack för dina ord.Jag blev väldigt glad, inte bara för dina ord utan oxå för att du vuxit dej stark.
    Visst har jag bett om ursäkt, ångrat i hjärtat men gjort ärändå gjort och det som är förstört är förstört. Jag tror och hoppas att jag som vuxen "kompenserat" för vad den där rädda bekräftelsesökande ungen gjorde.
    Kram tillbaka

    SvaraRadera
  5. Detta var väldigt intressant att läsa.Vet inte hur jag kom till din sida...jag som läste ngn artikel om bakning...
    hursomhällst, veldt bra skrivet, jag som brukar läsa två rader ochs edan bläddra vidare på internet. jag läste och läste och när det var slut märkte jag hur mkt jag läst!
    ville bara få det komenterat för att det var en chock för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym. Välkommen hit. Hoppas du vill komma igen. :)

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare