Vem är Asta...

... krokodillmamman mitt i livet?

Tja, jag är en väldigt vanlig kvinna har jag kommit på, trots att jag alltid... i hela mitt liv... gått runt å känt mej ovanlig.
Jag fyller 43 i år... inte en helt unik ålder.
Jag är gift.
Jag har 4 barn. Kanske är det något fler än genomsnittet men inte heller heltossigt. Inte som om jag haft 14 barn.
Jag är sjuksköterska och inte hemlig agent.
Jag är så där lite alldagligt smårund om lår å bak som många kvinnor i min ålder är.
Gillar pizza, rödvin, lugna hemmakvällar, "Så ska det låta" och har en make som klagar över för lite sex.

Jag har bilar som börjar skrutta ihop. Villa... inget drömhus alls.
Hund. Världens vackraste så där är jag lite unik. Eller det är kanske HON som är det?
Katt. Pensionsförsäkring som jag påbörjade alldeles försent.
Gillar att shoppa. Röstar socialdemokratiskt. Lyssnar gärna på svensk musik men har en bred musiksmak.
Jag sjunger falskt i bilen, gillar promenader, struntar allt för mycket i solskyddsfaktor och har fler skor än jag egentligen behöver.
Jag är hyfsad på att laga mat men har tummen mitt i handen då det gäller tekniska saker.
Jag älskar Astrid Lindgren och har läst fler än 10 John Grisham böcker.
Jag har ett någolunda självförtroende men rätt kass självkänsla.
Snusar å käkar antidepressiv medicin.
Jag har gått i terapi, har två tatueringar å jag har alltid dåligt samvete över något.
Väldigt vanlig som sagt.

Ovanligt då?
Tja, jag har varit ihop med samma karl sen jag var 15.
Jag gifte mej...högst frivilligt... när jag var 19.
I november är samtliga av mina barn myndiga.
Jag har alltid älskat Mona Sahlin och jag har sovvanor som en tonåring... dvs sover helst mellan 01-11.
Jag har i det närmsta en sjukligt dålig karraktär.
Är oerhört "bekväm" till min läggning. (Låter snyggare än lat va?!)
Jag rakar hälarna. Jag gillar att peta näsan. Å jag tror på Gud.
Jag älskar min hund högre än de flesta människor.
Jag har vänner men känner mej ofta ensam.  
Ändå är drömmen ett "erimitliv" på landet.

Min känsla av att vara annorlunda hör nog mer ihop med mitt inre än med vem jag faktiskt är.
Jag har alltid känt mej annorlunda. Som barn var det inte en bra känsla. Idag är det mer... okej.
Men i situationer med många nya människor kan jag lätt känna att det syns...
Detta att jag är ett miffo.
Märkligt å jag kan inte sätta fingret på det riktigt.

Puss/Asta