Tillit till att solen går upp igen

Igår tog en ung flicka sitt liv.
Kastade sej framför tåget.
Jag kände henne inte, vet inte ens vem hon var men vi pratade om det idag på jobbet.
Varför självmordsstatestiken sjunker bland vuxna men ökar bland ungdomar.

Någon sa "Det är så mycket krav på ungdomarna nu för tiden."Är det?
Är det inte bara något vi slänger oss med?
Att vara tonåring har väl alltid varit en balansgång på den sköra eggen av hormoner, vilsenhet och bristande erfarenhet.
Jag skulle aldrig i livet vilja vara ung igen.
Att duga.
Att vara snygg nog.
Att den man var kär i skulle älska tillbaka.
Att fundera över vad man vill bli.
Kompisarnas krav, föräldrarnas begränsningar, skolan...
Det var väl så för min generation med?! Vi som är uppvuxna på -70 talet.

Någonstans... när min generation blev föräldrar... började vi curla våra barn.
Skjussa, hämta, följa med på varenda träning.
E N G A G E R A sej blev ledordet.
Barnen i centrum. Barnen först. Alltid.
Vi älskar dem så mycket och vi vill skydda dem från allt ont så till den milda grad att vi kanske inte lär dem en av livets allra viktigaste läxor... livet suger ibland.

Det är normalt att gå på nitar.
Det är normalt att bli förådd av en vän, övergiven av en pojkvän, känna att skolan är för jävla trist och att kraven är stora. Normalt med existentiella kriser om vem man är och vart man är på väg.
Livet gör ont!
Ibland... sen går det över.
Men det är som om många... vi skall inte generalisera... av dagens unga ungdomar inte förstår det.
Som om de saknar både kämparglöd och något som är så viktigt i varje människas liv... förtröstan.
Tillit till att smärta går över å att solen går upp igen.

Kanske är det så, precis som med allergi, att dagens tonåringar vuxit upp allt för välordnat å städat.
Allt för omhuldat å skyddat. I vår strävan att skydda har vi gjort dem vi älskar svaga.
Jag talar självklart inte om tonåringar med fruktansvärda hemförhållanden, ångestsjukdomar eller annat elände.Jag talar om de unga som utåt sätt har alla förutsättningar, men som ändå väljer att avsluta sina liv.

Jag växte upp med nyckel runt halsen och slutade fritids som 8 åring.
Jag passade min lillebror på kvällarna för att mamma pluggade eller var ute med sina väninnor.
Jag fick en kram av mamma när pojkvänner svek ihop med ett "snyt dej och ryck upp dej, världen är full av killar." Jag var utsatt på många sätt, och min barndom var fan inte enkel alltid, men jag lärde mej att härda ut och att livet går vidare.

Vad tror ni?

Puss/ Asta