lördag 22 juli 2017

En barnmorskas hemliga egenheter

 

Nu kan jag inte ta gift på att alla barnmorskor tänker/ känner så här.
Skulle nästan kunna ta gift på att de inte gör det.
Men jag...

Noterar vad Fiffi har för frisyr och blir ibland överraskad för att valet inte stämmer med övriga utseendet enligt mina fördomar.

Tänker på det gamla (o-roliga) skämtet "Du tar väl ett par extra stygn nu så det blir tajtare syster" när jag suturerar. Men gör det självklart inte.

Störs precis ingenting av kroppsvätskor eller bajs. Jag är en jävel på att stänga av snoken på inkommande odörer.

Noterar om den blivande fadern är snygg eller charmig.

Noterar än oftare att den blivande fadern är fullkomligt värdelös på att stötta sin kvinna. Ibland vill jag vråla "Stäng ner facebook för i helvete!" 

Tycker det är synd att så få födande kvinnor har med sin mamma/ syster/ bästis el doula. 


Tycker vissa par är roligare att hänga med än andra.

Gillar att sätta nålar. 

Vill förtvivlat gärna att kvinnan ska känna sej nöjd, inte bara med sin förlossning utan oxå med min insats, med min person.

Funderar på min andedräkt minst 10 ggr per förlossning.

Tycker inte alla bebisar är sockersöta men säger så till alla.

Blir ibland... skrämmande ofta... så betuttad i mammorna att jag vill att vi ska fortsätta vara polare eller ta med dom hem.

Tycker omföderskor är roligare än förstisar.

Tycker förlossningspatienter är roligare än passningspatienter. Det är förlossningsruset jag vill åt.

Efter varje förlossning känner jag en ökad respekt och beundran för det starkare könet. Jävlar vad kvinnor kan!

Undrar varför nästan ingen har skumpa nerpackad i väskan? På en av de största dagarna i sitt liv.

Har en närmast störd fascination över moderkakor.

Älskar mitt jobb så mycket att jag nästan hellre är där än ledig.

Puss/ Asta

onsdag 19 juli 2017

Min uppmaning till er i kväll



Jag har inte hunnit lyssna på så många sommarpratare än (lugn, lugn... det kommer) men Linnea Claeson ha jag sett till att lyssna på.
Handbollsspelare, juridikstuderande och framför allt opinionsbildare och ägare till instagramkontot Assholesonline. En stor förebild och tro mej, vi kommer få höra mycket om och av denna tjej i framtiden.

Linnea Claesons sommarprat borde vara obligatorisk lyssning med efterföljande diskussion i varje högstadieklass. Varenda människa borde lägga 90 minuter av sina liv på att höra detta program. Inte minst alla killar, pojkar, gossar, grabbar, snubbar, män, karlar, farbröder och gubbar.
Hon talar om feminism och om jämställdhet.
Hon berättar vad hon och hennes tjejkompisar konfronteras med i sin vardag.
Vad män skriver till henne.
Allt har inte jag upplevt men (allt för) mycket känner jag igen från mitt eget liv och från samtal med andra kvinnor.
Ryktesspridning, slampstämlande, tafsande, direkta övergrepp.
En hand om ett bröst, en hand i baken eller mot könet. En svettig kropp som trycker sej mot en. Förväntan på att kommentarer om mitt utseende skall bemötas med tacksamhet.
Rädslan för mörkret, för att lämnas ensam med en man man inte känner.
Äcklet över en man man faktiskt känner som tar sej friheter.
Det har varit en del av min veklighet sedan jag va 9 år och fick bröst.
Det är en del av de allra flesta kvinnors verklighet och Linnea pratar om det så bra.

Som att det jag beskriver ovan, det jag ha beskrivit förr... Om snuskgubbar äldre än mina föräldrar som bjöd på sprit, cigaretter och nånstans att hänga mot att de samtidigt såg porrfilm och försökte klämma på en när jag var 11-12. Släkting som körde tungan i min hals innan jag började mellanstadiet. Våldtäkterna av äldre killar i bekantskapskretsen (med helt svenska namn), han som jag liftade med som var fyrtio nä jag var tretton och som körde ut i skogen och vägrade köra vidare innan han fick en avsugning. Kompisars pappor som passade på att "känna lite", väninnors män som uttryckte begär osv osv.
Jag önskar att jag var ensam. Att mina kvinnliga vänner inte varit med om liknande.
Så är det inte. Tyvärr.
Och ändå finns det  ingen/få snubbe känner en våldtäktsman eller en man med taskig kvinnosyn. Trots att majoriteten av kvinnor vittnar om detta. Alla män känner bara fina män.
Är inte det jävligt märkligt?!
Ljuger vi kvinnor eller vill män... "hederliga snälla män"... inte se och erkänna vad de är en del av?

Linnea talar om rasismen. Om mäns... plötsliga... intresse för sexualbrott mot kvinnor. Var fanns ni innan flyktingströmmarna kom när kvinnor tafsades på, förminskades, våldtogs?
Och "värna våra svenska kvinnor"...
Som Linnea säger, vi är inte era. Vi är våra egna. Och om ni nu älskar kvinnor och är så oroliga över mäns våld mot kvinnor, vart är ert engagemang för rumänska, afghanistanska, syriska kvinnor? När brydde ni er om kvinnorna från Somalia sist?

Linnea är briljant i sitt sommarprat och hon har valt fantastisk musik.
När hon i slutet håller sitt systerliga brandtal till alla kvinnor eller läser sin kärleksförklaring till jämställda vettiga män så kommer tårarna.

Lyssna. Bara lyssna!

Puss/ Asta

tisdag 18 juli 2017

Min själsfrände och min gudasände



Hon kom till mej när världen var upp å ner. Kaos. Förstörd.
En av mina absolut bästa vänner hade dött en vecka innan, inte ens 35 år fyllda, lämnat tre barn utan ordentliga fäder efter sej.
Hon kom när mitt äktenskap var i kaos och jag inte visste vilken minut det skulle explodera.
10 kg tung och med sylvassa tänder. 10 kg tung och med all sin personlighet.
10 kg tung och silkeslen.
Hon räddade mej. Bokstavligen.
Räddade mej.
Vi fick nästan åtta år tillsammans. År av hårt jobb, för hon var aldrig enkel.
Mycket var hon men aldrig det.
Okända såg henne som en bråkstake. Som skrämde barn, som slängde sej efter cyklister, som gjorde utfall mot andra hundar. Hon som blev utslängd fån valpkursen. Hon som grannarna ville polisanmäla. Hon som skämde skiten ur de flesta. Hon som hade ögon som kunde skifta från mjukt till granithårt på en halv sekund.
Men jag såg henne för den hon var. Mitt ankare.
Inte så himla vacker om vi ska vara ärliga men den klokaste, snällaste och modigaste själ som någonsin funnits.
Min bästa vän. Min stora kärlek. Min själsfrände.

 

Han kom när jag inte skulle ha någon valp. Och absolut ingen hane.
När jag inte hade pengar, inte hade tid.
Hans ögon mötte mina på facebook och jag var förlorad.
Han blev allt hon inte var. Lugn, tålmodig, vacker, lätthanterlig och oändligt snäll mot alla.
Han var min belöning.
Fem år har vi kamperat ihop och jag hoppas på många till för jag får aldrig en hund som honom igen.
Han är lätt... lätt... den både vackraste och stadigaste hund jag någonsin har mött.

 

Han blev min gudasände.
När hon dog, bara ett halvår efter han kommit, blev han min gudasände.
Min räddning.
Att förlora henne är det svåraste som någonsin hänt mej.
Hon dog i min famn i hallen och veckorna efter är ett töcken.
Jag blir aldrig den samma igen.
Men utan honom med all sin godhet å kärlek hade jag varit förlorad.
Han fanns där med sitt tålamod, sin livsglädje och sin tillgivenhet.
Krävde att bli sedd. Krävde att bli älskad.
Och att älska honom är så enkelt. Han är mannen i mitt liv.
Min stora stora stolthet.

Puss/ Asta

Anneli Lodéns foto.