söndag 15 april 2018

Tik eller hane. Hane eller tik.

Anneli Lodéns foto.

Så smått har jag börjat fundera på "nästa hund."
Vill gärna att Gottfrid ska vara med och sätta sin prägel och fostran på nästa valp.

Ett tag var jag väldigt inne på att byta ras.
Dogue de Bordeaux är ingen hund för alla, men det är min hund, och jag kan inte tänka mej en vackrare eller personligare hund än den.
Det som talar till dess nackdel är hälsan och att de inte blir så gamla ens om de får vara friska. De är inte vuxna för än kring 4-5 år och de blir sällan äldre än 7-8 år.
Funderade främst på...
Leonberger
Old english bulldog
Cane corso
Jag vill ha en hund som vaktar och som jag kan känna mej trygg med ute på kvällen eller om natten. Därmed föll andra favoriter som...
Fransk bulldog
Bullterrier
Am staff bort.
Nu har jag ändå bestämt mej att det BLIR åtminstone en Dogue de Bordeaux till.
Sen, när jag inte längre mäktar med fysiken, får det bli en bulle kanske el en Old english bulldog.

Tik eller hane då?
De har båda för och nackdelar.
Den oerfarna hundägaren tänker kanske "står jag ut med löpet", en massa blod överallt.
I min ras, och många andra, upplever jag att tikarna är något vassare.
Slåss de så slåss de mer på liv och död.
Tikar är ofta mer familjära. Kloka. Inkännande. "Vuxna" i sitt sätt.
Jag saknar det sjukt mycket.
Det är som att "vi kvinnfolk" förstår varann.
Har en speciell kontakt.
Hanar är mer bebisar hela livet. Mer enkelspåriga.
"Brudar å mat" typ.
Men med tiken har du inte bara EN hund. För blodandet är verkligen det minsta problemet.
Med Märta hade jag en hund innan löp, en annan under löp, en tredje vid skendräktighet och en där emellan. Väldigt mycket hormoner och väldigt mycket att anpassa sej efter.
Hanarna har sitt revirpinkande. Ibland inomhus. Min dotter menar att jag har ingen aaaaning om hur jobbigt det är eftersom det aldrig är på mina prylar han pinkar.
Men annars, "brudar å mat."

De har alltså olika fördelar och olika prövningar.
För mej... tror jag... överväger slutligen hälsan.
Hanen kan drabbas av sitt men jag är livrädd för livmoderinflammation och juvelcancer.
Jag tror att även nästa hund blir en hane.



Puss/ Asta

Det tidiga



Jag är inte typen som läser självhjälpsböcker i konsten att få bättre självkänsla eller att arbeta med sina mentala spärrar. Jag tycker den typen av böcker är olidligt tråkiga, allt för generaliserande och att det är saker som är allt för komplexa för att lösas med hjälp av anteckningsblock och käcka övningar 15 minuter före läggdags.
Men jag är en smula motsägelsefull (här med) för jag tror mycket på hjärnans makt och att den i vissa hänseenden är dummare än vad man kan tro.
Jag är fullt och fast övertygad om att det går att lura hjärnan, sk fake it to you make it, dvs det som hjärnan får höra tillräckligt ofta det tror den på.
Där till är jag en analyserande själ. Det kommer knappast som en överraskning för någon som varit här inne på bloggen tidigare.

Vi kan ändra mycket men de ärr vi fått med oss genom barndomen är svårare.
Dels för att det kan vara svårt att helt skaka av sej barnets blick när vi ser på en situation eller händelse som starkt påverkat oss. Ofta är det kanske inte EN händelse som satt starka spår utan mönster av händelser genom barndomen.
Och dels så har de här ärren fortsatt att prägla oss genom åren, genom händelser och i möten med andra. De har integrerats med oss och blivit en del av vårt DNA.

Här om veckan sårade jag utan uppsåt en vän som jag ännu "bara" känner brevledes. Egentligen finns ingenting bara med det för vi skriver och anförtror om djupa saker som tar åratal i bästa fall att komma fram till när det är vänner som man träffar rent fysiskt. 
Jag bekände fula tankar/ fördomar för henne. Mitt syfte var nog... förtroende.
En kärlekshandling. Låter det löjligt?
Alltså sådant som är svart eller åtminstone fult och som jag skäms för å absolut inte vill att andra ska veta.
Och däribland de bekännelserna fanns det en sak som triggade en öm och smärtsam punkt hos henne. Som rörde vid ett tidigt sår.
I det skakade hennes förtroende för mej.
Hon skrev, nej jag ska inte alls lämna ut det, men en del av kontentan var att hon inte längre ville träffa mej. Vilket vi innan haft som en möjlighet. Hon ville inte träffa någon som tänkte/kände så.
Och bang... där mitt ibland dåligt samvete å ångest träffade det en öm och smärtsam punkt hos mej. Rörde vid ett tidigt sår, nämligen det att bli övergiven. Att "nu är du inte bra längre så nu vill jag inte vara med dej."
Och i det skakades mitt förtroende för henne.
Ni ser, same same but different.
(För den nyfikna tror... tror... jag att vi kommer lösa detta.)

Många som känner mej, eller trogna läsare, skulle kanske förknippa denna rädslan för att överges till mina föräldrars skilsmässa och att jag "övergavs" av min pappa.
Det är en pusselbit men jag har andra bitar i min barndom å uppväxt med avstånd och hot om avstånd som nog satt djupare spår därför att de inträffade upprepat om å om igen. 
Relationen, eller bristen på relation till mamma, som då inträffade någon gång efter skilsmässan.
Relationen till min mormor.
Att jag under så många år av min uppväxt blev utslängd av en mamma å en mormor när jag inte "uppförde" mej eller var som de ville att jag skulle vara.
Att de inte bara blev arga, kanske örfilade till mej utan faktiskt SA att de inte ville ha mej i sitt liv, att jag inte fick bo kvar, att jag skulle packa å dra åt...
Och att det faktiskt var så i min släkt. Att människor föll i onåd. Å sen pratade man aldrig mer med eller om dom.

Vi är alla produkter av våra upplevelser och gener.
Det låter konstigt när man talar om människor men för oss som ex är hundintresserade är det ju inget konstigt. Ingen erfaren hundmänniska skulle köpa en valp utan att ha träffat åtminstone valpens mamma först. Gärna pappa med. Gärna tala med ägare till hundar från samma tik om det finns.
Skillnaden är att vi människor har ett medvetande och ett ansvar.
Vi kan inte hela livet skylla på en taskig barndom, det kan vara en förklaring men aldrig en ursäkt, i synnerhet inte i relation till egna barn.
Min äldsta dotter och jag hade ett samtal om det.
Hon är "hårdare", mer svart el vit än vad jag är. Som man kanske är när man är yngre.
Vi talade om min relation till min mamma. Om mina känslor av kärlek, ansvar och ibland brist på dem samma för henne.
Och hon menade att "Man får skörda det man sått."
Jag menar att alla föräldrar gör det de förmår.
Ibland är det inte tillräckligt. Ibland är det så illa att samhället behöver gå in och frånta vårdnaden. Men ingen förälder gör med berått mod sin avkomma illa.
Men barnet... alla barn... får leva med sina föräldrars issues.
Och försöka förmå... mer.

Puss/ Asta

torsdag 12 april 2018

#21 dagar av tacksamhet



Dag 1 Att fortfarande få vara barnslig och ha leksinnet i behåll

 Anneli Lodéns foto.

Dag 2 Få beröm av en kollega man själv beundrar

Dag 3 Att ha pengar nog att unna mej det lilla extra, så som helgbuketten.

Dag 4 Mina fyra barn och sju barnbarn. Utan er vore jag ingenting.

Dag 5 Att jag kom hem. Trots att jag var dödstrött tog jag mej hem.

Dag 6 Tack Lasse (Winnerbäck) som finns med mej i livets alla skiftningar

Dag 7 Att ha fått sova. Nio timmar. En ny människa

Dag 8 Att få läsa saga för nån man tycker om

 Anneli Lodéns foto.

Dag 9 En egen säng. Ett hem. En trygg plats. Det är tyvärr ingen självklarhet.

Dag 10 Citronvatten

Dag 11 Att orka promenera mellan nätter. Att det är ljust ute

Dag 12 Inte glömt vantar när rutor skall skrapas 07:17 efter 10 timmars jobb

Dag 13 Att ha dragit vinstlotten i livets tombola och fötts i Sverige

Dag 14 Vår å promenad utan jacka

Dag 15 Enkelnatt och ledig helg som stundar

Dag 16 Bloggen, som ger terapi och utrymme för kreativitet

Dag 17 Närheten till havet som alltid ger kraft och vila


Dag 18 Gottfrid, min Gudasände prins

Anneli Lodéns foto.

Dag 19 Filmen Turner and Hooch. Genom den upptäckte jag "min" ras Ddb.

Dag 20 Vänner. Har några få guldkorn. Träffar dem för sällan. Men älskar dem.

Dag 21 Ett tomt hus. En stund av ensamhet. Med öppen altandörr.


 Anneli Lodéns foto.