onsdag 30 november 2016

Praktikrapport

Bildresultat för old midwife

Alltså, den här praktikomgången. Så omtumlande. Så mycket känslor.
Att säga att det är bergochdalbana är ett understatement.
Och jag vet inte, jag VET ärligt talat inte om jag som vanligt har för höga krav på mej själv eller om jag faktiskt inte har vad som krävs den här gången. Jag vet inte!
Mer å mer står det klart för mej vilket fantastiskt svårt yrke det är att vara barnmorska. Så oerhört ensamt ansvar. Det är på ett helt annat sätt än att vara sjuksköterska.
Förra veckan kände jag att jag hade det i min hand.
Att det gick bra. Att jag utvecklades. Att jag började få in känslan.
Denna veckan...
Nåt helt annat.

I går trodde under en skräckfull timma att jag ådragit en ung kvinna en sfinkterbristning. Jag höll ihop inför patienten men bröt ihop utanför rummet av skam, förtvivlan, skräck. Jag ville verkligen bara springa därifrån och aldrig utsätta någon mer kvinna för mej. Alltid mer utsätta mej för den rädslan.
Nu visade det sej inte vara en allvarlig bristning. Det syddes ihop och kvinnan var supernöjd... men känslan! Känslan.
Jag sov inte många minuter i natt.

Idag fick jag kritisk feedback av min handledare. Inte elak eller orättvis feedback på nåt sätt utan saker jag behöver ta till mej och förändra.
Bra, handfasta saker som jag med halva tiden kvar på praktiken har möjlighet att försöka tänka på.
Det var bara det att just idag var inte självförtroendet på topp.
Och hon är rak och direkt, kunnig, noga och ganska sträng. Jag gillar det, jag är grymt tacksam över båda mina handledare som är rätt olika men suveränt duktiga på olika sätt.
Men hennes "Om du bryter ihop för att du orsakat en sfinkter och funderar på att aldrig komma tillbaka så kan jag lova dej att om du missar att ett barn du har ansvaret för dör så kommer du verkligen inte jobba en dag till som barnmorska!"
Nä.
Och klumpen växte. Tvivlet.
Jag har tre veckor kvar och jag skall verkligen, verkligen försöka ta till mej vad hon har sagt att jag behöver förbättra mej på. Verkligen verkligen spotta i nävarna, inte tycka synd om mej själv, bara jobba på.

Jag behöver bli mindre mjäkig med patienterna.
Jag behöver bli mer chef i förlossningssituationen.
Jag behöver bli snabbare. Mer beredd på att en lugn situation kan förändras.
Jag behöver ha ständig koll på CTG, även om jag äter, har lunch, sitter å pratar... alltid ett halvt öga på skärmen.
Jag behöver bli bättre på att alltid tänka ett steg längre och "tänk om."
Det är de stora områdena. Sen är det finlir. Innan jag klarar av det enkla.
Som min handledare sa "Om fem förlossningar ska du faktiskt fixa att handha en förlossning. Själv!"
Jepp.
Tre veckor kvar.

Om tre veckor kommer jag inte vara FÄRDIG på några villkor men jag måste vara duglig. Om det ska gå. Om jag ska utsätta mej själv och andra för det här.

Puss/ Asta

söndag 27 november 2016

Vilken är din hundras?

 Bildresultat för asta pastasson
Bild: Gottebebis får sej en tillsägelse av Märtaplätta. 


I en hundgrupp jag är med i på Facebook ställde jag frågan vilken ras de hade "hittat hem" i och varför. Fick så himla många svar med bilder på folks pälsklingar. Så kul.
Det var verkligen allt från de stora irländska varghundarna till små söta franska bulldogar och det märks att människor har... och älskar... sina hundar av så många olika anledningar.
Det finns olika hundliv.

Det är väl ingen hemlighet för någon som varit inne på den här bloggen mer än fem minuter att min ras är Dogue de Bordeaux. Rasen har egentligen bara ett enda minus och det är deras korta livslängd. Att de  blir vuxna och klara, så väl fysiskt som mentalt sent i livet vid 4-5 år någonstans, och sen sällan blir äldre än sju-åtta år.
Med ett enda minus så menar jag utifrån mina preferenser. Tycker man att...
... envishet
... dregel överallt
... en stor portion "vet bäst själv"
... massiv fysisk styrka
... ett känsligt och lättsårat inre
... bristande tävlingsduglighet
är ett problem så är det inte en ras för dej.

Jag skulle kunna tänka mej att pröva en annan hundras någongång i livet. Kanske...
Det finns ju massor av vackra hundraser som säkert har en hel del charm... bulldog, amstaff, bullterrier, leonberger, fralla är några exempel men egentligen är det bara Dogue de Bordeaux som prickar av alla mina krav/ önskemål på en hund... tror jag?!

Jag vill att en hund skall vara...
... vacker att se på
... ha en stor personlighet och charm
... klara av att hänga med på långa promenader
... men vara bekväm med soffhäng
... vakta mej och huset med pondus och trovärdighet
... men inte allt för reserverad mot främlingar
... fungera å vara pålitlig med barn
... inte kräva en massa pälsvård
... vara någorlunda sund hälsomässigt
... kunna koppla av inne och ute
... inte hålla på och mäta sej med vare sej mej eller andra hundar för mkt
... vara mild mot familjen
... inte vara "bästa kompis" och upp i knät på varenda människa den ser
... kunna följa med i alla situationer

Allt detta och mer därtill uppfyller Gottfrid.

Puss/ Asta

Vände vemodet

Bildresultat för jonas gardell

Kände mej lite söndagsdeppig tidigare. Inte alls för att det imorgon är måndag och jobb/praktik (det är bara kul!) utan mer någon slags existentiellt vemod som ofta kommer på just söndagar av någon anledning.

Men så kom Noah och sa "Kom mommo, vi dansar Lasse."
Nej, det gjorde han faktiskt inte, han sa Håkan. "Kom mommo, vi dansar Håkan." Men när jag föreslog Lasse var han snabbt på, "Ja, vi dansar Lasse."
Och det gjorde vi. Vi drog på tre-fyra låtar och öste på. Skakade rumpa, klappade händer och sjöng högt.
Ljuvligt.
Och sen kom Gottfrid. Var glad och ville vara med. Han hoppade å skuttade utan att få ont i ryggen. Helt ohämmat. Jag fick ju bromsa honom så klart, men det gjorde mej glad.
Å som lax på löken av härligheterna har jag tittat på "Min sanning" där Jonas Gardell intervjuades.

Alltså, den mannen!
Om en fullvuxen kvinna kan vara handlöst förälskad i en människa som hon aldrig träffat så är det det jag är. I honom.
Han är den klokaste, roligaste, modigaste och mest intelligenta människa jag vet.
"Torka aldrig tårar utan handskar" är kanske bland det mest begåvade som gjorts på de senaste hundra åren kring vår nutidshistoria.
En av mina allra högsta drömmar (som känns längre bort än att jag skriver den stora romanen) är att få sitta en halv natt och dricka te och prata livet med honom.

Imorgon väntar ny vecka. Ny intensiv vecka och många bebisar hoppas jag.

Puss/ Asta