fredag 17 februari 2017

Till dej jag satte spiral på.

 Bildresultat för tacksam

"Hög igenkänningsfaktor, alla har vi väl varit nya på jobbet och bara velat gömma oss under skrivbordet på expeditionen och velat kasta in handduken och gå hem. Men hejja dig! Har följt din blogg under din utbildning och du är ju en fighter���� Tänk bara när du smacka in en spiral på mig under din praktik som om du aldrig hade gjort annat?!
Snart förlöser du bebisar bättre än en automatväxlad bil växlar����"



Denna kommentar var skriven i slutet av januari och hade av nån anledning sorterats ut som skräppost så jag såg den först nu och blev så oresonligt glad.
Jag lyfter in den i eget inlägg för att skribenten ska få en möjlighet att se den och för att jag ska få säga TACK!

Alltså ni börjar bli många, ni som på olika sätt hör av er och som varit min patient under praktiken. Trots att jag bloggat så länge och läsare gett sej till känna i de allra märkligaste situationer så vänjer jag mej aldrig riktigt utan blir lika förvånad över hur liten världen är varje gång.
Att en liten blogg med 500-800 läsare om dagen ändå kan generera i så många möten, både på nätet och irl. Det är rätt mäktigt!

Flera gånger har folk på stan sagt "Är det Asta?"
En gång på ICA hade jag glömt mitt betalkort och den gulliga kvinnan bakom erbjöd sej att betala. När jag skrev om detta på bloggen visade det sej vara en bloggläsare.
En gång vårdade jag en döende patient och en anhörig säger plötsligt "Jag har läst Astas blogg i flera år."
Och så nu då. Spiralbärare och nyförlösta som haft mej under sin studenttid och hör av sej med värme, kärlek och pepp.

Jag... Jag vill bara säga att jag är så himla hedrad och lycklig över er allihop.
Tack!  Tack som fan!

Puss/ Asta

torsdag 16 februari 2017

Mer om att reflektera sin mammaroll

Anneli Lodéns foto.

Bild: Jag å sonen för ett gäng år sen.

Trodde nog mina rader några inlägg längre( eller här) ner när jag granskade mitt föräldraskap skulle röna fler tankar hos er än det gjorde, två kloka kvinnor kommenterade, och jag tycker ämnet är spännande så jag kör det ett varv till.

Det var inget "gråta ut inlägg" om hur usel morsa jag varit utan mer ett inlägg om reflektion. Och jag känner en glädje och tacksamhet över att jag är en människa som ständigt värderar och omvärderar saker och ting, inklusive mej själv och min egen insats.

Det här med kritik mot sitt föräldraskap är ju det känsligaste som finns.
Åtminstone för oss mammor. Ingenstans gör kritik så ont som just kring det och därför är det lätt att slå ifrån sej och att komma med ursäkter.
Förklaringar till vad som brast finns absolut för oss alla.
Vi är dem vi är, med begränsade resurser inom oss och vi växer och läker förhoppningsvis under hela livet.
Vi har de förebilder vi har och det är det.
Självklart är det skillnad på att ex växa upp som sin pappas prinsessa och att växa upp med en pappa som valt bort en. Självklart har ett barn som mötts av intresse och tålamod lättare att bli just en sådan förälder än en som vuxit upp med hugg å slag... ja, för att dra några exempel så ni förstår hur jag menar.
Sen förändras tiden med.
När mina föräldrar växte upp på -50 talet fick de stryk av sin pappa när de varit olydiga. Så var det... för många... då.
När föräldrar skilde sej under -70 talet då jag var barn försvann pappan. Så var det... för många... då.
Nu känns båda alternativen rätt långt borta. Och hur mycket kan man döma sej själv för att man var en produkt av livet där å då.
När mina barnbarn är vuxna kommer det finnas saker deras föräldrar gjorde eller sa som är otänkbara då.
Barnen är alltid en annan produkt än deras föräldrar.
Min bristande genusuppfostran har sina förklaringar alltså.

Jag har funderat på hur mycket av mina tillkortakommanden som mamma som berodde på att jag var ung. Att det har påverkat barnen på gott och ont är självklart.
Men att jag var en annan mamma när jag fick barn som tjugofemåring än som sjuttonåring berodde nog framförallt på erfarenheten. På att det är skillnad att få första barnet och att få fjärde.
Och jag är säker på att både jag och barnen även vunnit en massa på att vi är så nära i åldrar.

Men likväl. Att reflektera och att få nya insikter är alltid bra.
Det får mej att växa som människa. Och förhoppningsvis kompenserar det barnen åtminstone lite grann.

Vad tänker ni?

Puss/ Asta

Bismak


Bildresultat för amelia adamo

Jag lyssnade på P1's söndagsintervju med Amelia Adamo här om dagen när jag var ute och sprang.
Jag har alltid gillat Adamo och det lilla jag vet om henne. Askungesagan som dotter till en italiensk piga som invandrar i Sverige och som blir en av våra stora publicister. Jag har gillat hennes utstrålning, hon har en sensuell, intelligent å busig utstrålning. Hon är väldigt mycket girlpower och av den anledningen förknippar jag henne med en vän till mej, Cis, som utstrålar ungefär samma sak.
Att jag med åren blivit allt mer tveksam till de tidningar som förknippas med henne är en annan sak.

Jag lyssnade på intervjun och sedan dess har någonting inom mej skavt som jag har svårt att sätta ord på.
Amelia berättade om när hon arbetade på Aftonbladet och fick i uppdrag att locka fler kvinnor. Hon gjorde då om helgbilagan, la till skönhetstips, bantning och massor av sex. Hon beskrev att kvinnor är inte intresserade av reportage om isbrytaren Norden och liknande som tidigare fyllde bilagan.
Hon beskrev hur hon lyckades därför att hon kände så många kvinnor ur arbetarklassen och visste hur de tänkte och vad de var intresserade av.
Vid samtal om tidningen Amelia och dubbelmoralen den anklagats för med budskap som "Dug som du är" uppblandat med massor av "Så går du ner 5 kg innan påsk" viftade hon bara bort.
Hon menade att Amelia är den tidskrift som betytt mest för att utbilda kvinnor men om kvinnor skall läsa artiklar som "Så planerar du din pension" så måste den gömmas in bland skönhetstips, sexnoveller och modereportage.
Annars läser inte kvinnor. I synnerhet inte kvinnor med låga inkomster och utbildningar vars lön är slut den 18:e varje månad.

Det i kombination med beskrivningarna hon gav av sej själv, hur hon med hög arbetsmoral, driv och självförtroende arbetat sej uppåt gav mej en besk känsla av elitism som många högerfeminister ofta utstrålar och förmedlar.
En slags tro att driv och vilja är det enda som krävs för att lyckas och en nedlåtande attityd mot dem som inte gör det. De som egentligen bara är intresserade av nageltips och sex vars lön inte räcker månaden ut.

Min arbetarklassidentitet är oerhört stark!
Jag är uppvuxen i förorten där det bara bodde ensamstående morsor och deras ungar, där fäderna för länge sedan dragit vidare.
Jag har själv levt livet där pengarna var slut den 18:e, ibland tidigare, och man fick gå till pantbanken med de få saker som fanns av värde för att sätta mat på bordet till ungarna.
Min morfar var svetsare utomhus på Arendalsvarvet och mormor slet ut sin kropp som vårdbiträde.
Jag känner inte alls igen mej i de där kvinnorna Adamo beskriver.
Kvinnorna ur min barndom och fortfarande genom mej och mina döttrar i min familj är de som är drivande, pålästa, viljestarka och som gärna läser mer djupblodade reportage i tidningen. Jag behöver inte alls lockas med en sexpalt och mamma hade åtminstone innan hon blev sjuk i sitt missbruk en jävla koll på ekonomi, både den egna och landets.

Sen sa hon nåt annat i intervjun med som gjorde mej illamående.
Hon sa att Amelia var den tidning som visat upp flest "annorlunda kroppar" som svar på kritiken att tidningen var med och drev på ett ouppnåeligt skönhetsideal.
Jag har läst tidningen Amelia under många år (ja, det är preskriberat nu) så jag vet vad hon menade. De brukade i varje nummer ha några sidor om kvinnor som utmålades som "lite konstiga." De kanske lät håret växa under armarna, de kanske var överviktiga, lesbiska eller gillade tatueringar.
Att kalla dem annorlunda och att sedan ta cred när övriga 78 sidor visade släta, vackra, unga kvinnor med BMI på 19 är förmätet. Mer. Det visar att man inte förstått problematiken. Alls.

Synd på så rara ärtor. Gillar fortfarande Adamo. Men som sagt, med en viss bismak.

Puss/ Asta