torsdag 22 juni 2017

Medberoende och elefantbajs



Här om dagen träffade jag min goda vän och bloggsyster Ergo Sum.
Hon är en vansinnigt klok kvinna.
Vi hade inte träffats på hur länge som helst trots att vi bor i samma stad, det verkar vara lite så jag jobbar med alla mina vänner. Hmm.
Hur som helst sågs vi på stan, hon tog en nyttig fruktjuice och jag en öl.
Det speglar våra personligheter rätt bra.
Vi är olika. Men lika.

Vi pratade ikapp och självklart pratade vi en del om att min bror dött och om hur jag har det med min mamma.
Jag pratade om det här med mitt medberoende.
Om att oavsett vad jag vill och vad jag orkar så har jag svårt att bara acceptera att hon ligger där hemma och super ihjäl sej. Att jag är hennes sista utpost, den enda som hon har, och att det inte spelar så stor roll vad jag vill å orkar.
Jag är nog klassiskt sk kvinnlig där. Jag har ett "ta hand om" ok över mej och har efter mormor axlat rollen som den som får ordna upp all skit. Jag skulle ha svårt att leva med att jag lämnade henne åt sitt öde.
Ergo Sum sa då något klokt, något jag själv tänkt men som inte får samma fäste riktigt när det kommer från min egen hjärna.
Hon sa typ att "Jo, du har ditt "ta hand om" krav och du är sista utposten för din mamma. Men när hennes och i förlängningen ditt mående inkräktar på dina barn då kommer du att släppa taget. Få en anledning som är legitim i hjärtat att välja. För barnen kommer alltid först."
Och så ÄR det ju. De ska inte behöva oroa sej för mej som jag oroar mej för mamma.

Det är en process. Jag bestämmer mej å tar tillbaka.
Och en viss kontakt är vi ju "tvungna" att ha nu fram till begravningen nästa vecka.
Alltså missförstå mej rätt. Om mamma sa att hon ville bli nykter, att hon ville ha hjälp, att det fick vara nog så skulle jag utan tvekan lägga ner pengar, engagemang och tid i det. Låta henne flytta in. Investera i henne.
Jag tycker ju om min mamma.
Men som det är nu ringer hon packad och lätt aggressiv flera gånger om dagen. Hon förnekar att hon är full trots att hon inte kan prata rent.
Hon slänger på luren om jag påpekar det. Och hon mal å mal om att hennes liv är förstört.
När Mini städade Noahs rum som varit mammas under hennes tid här fann hon lösa sömntabletter på golvet.
Det gör mej arg!!!
Rasande faktiskt.
Och såna stunder kan jag tänka, men Fine, sup ihjäl dej då om vi inte betyder mer.

Bla bla bla.
Jag har varit på Borås djurpark med. Med Mini, Noah å Ängla.
Och förutom se på alla djur å leka på en ny lekplats så fick vi "gissa bajset."
15 olika bajs i burkar skulle paras ihop med bilder på djur från parken.
Väldigt svårt å otippat kul. Fick 6 rätt. Elefantbajs var kanske inte så svårt men vem ä haj på hur säl/ giraff/ antilopbajs ser ut.
Vi hade en jätte mysig dag å jag var helt slut när jag kom hem.

Puss/ Asta

3 åringar och 23 åringar

Petronella Lodéns foto.

Det är lite känsligt att skriva detta inlägget för jag vet att olyckskorparna bara väntar på att få kraxa "Vad va det jag sa, vad va det jag sa" så innan jag fortsätter vill jag...åter igen... göra klart följande:
Jag ÄLSKAR att vi bor i generationsboende. Det är en förbannad ynnest att som mormor få följa sitt barnbarn dag för dag och Mini å jag har den varmaste vänskapen som går att få. Jag skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt.

Men!
Ibland blir jag matt. Treåringar har nämligen den effekten på människor.
Min söta rara väna lilla Noah som var två är nu en stor kille på tre år med väldigt mycket egen vilja och viljan sammanfaller ofta med hyss, sånt han vet att han inte får göra.
(Ex. hälla ut kattsanden på golvet, trycka ut all tandkräm i handfatet, hälla mjölk i min öl så fort han får tillfälle.)
Han är en orkan i att dra fram saker och på en halvtimma har han röjt ner så det tar mej mint tre timmar att återställa det.
Han har ett humör av inte denna värld och serverar allt i från lavetter till att slå ner det som han han har framför sej. Ofta nåt i glas eller porslin.
Han vrååålar NEEEJ!!! och JAG VILL INTE!!! allt som oftast.
Han ska med in på toa. Jag får aldrig duscha ifred. Och han väcker mej och kräver att jag inom tolv sekunder leker den lek han för närvarande vill leka. Om natten i mörkret trampar jag på  vassa plastgetter och min i min nybäddade säng hällde han äpplejuice bara för att det kändes logiskt i hans värld.
Och överallt, precis överallt, finns små kladdiga fingeravtryck.
Det finns stunder... jag erkänner... det finns stunder när jag i mitt huvud vrålar:
"Jag är fan för gammal för det här! Jag har redan gjort det här! Jag vill ha lugn å ro och va gammal kärring ifred!"
Ja. Så ler han det där leendet. Och säger "Jag är mommokille jag" och så är framstår de tankarna som fullkomligt horribla.

Även jag å Mini kan skava mot varann ibland. Särskilt om jag är trött eller irriterad av annan orsak. Som typ hela sommaren när munsåren står som spön i backen och det kliar i mina ögon varenda vaken (och sovande) stund.
Hon dräller med saker. Hon dumpar Noah på mej. Hon sitter med sin telefon mitt i kaoset och hon spelar alltid samma lista... högt... på Spotify. Alltid Ed Sheeran eller Håkan Hellström. När jag hört Hellström nio timmar känns det som om jag vill mörda någon med slö kniv vissa dagar.
Och jag kan tänka... "Ska hon aldrig bli lite mer vuxen" eller "Kan du inte flytta nångång?" ibland.
Fast så kommer jag på att jag saknar henne när jag varit iväg och handlat två timmar så det kanske inte vore en bra idé ändå.
Men alltså, handen upp på er som aldrig retar er på den ni lever ihop med?
Friktion hör till.
Jag hade dött tråkdöden utan dem i min vardag.

Puss/ Asta

Gulliga djurs foto.

Ska barn stävjas?



Så. Jag är precis klar med dammsugning och golvtorkning. Midsommartårtan till imorgon ä förberedd och ser inte alls ut som på Jennys matblogg utan mer som om en hel förskoleklass har hjälpts åt att skapa den (jämförelsebilder kommer imorgon för den som är intresserad. My God, vilken cliffhenger!)

Jag har hällt upp en liten pre-midsommardrink. Jo jo, här unnar vi oss. I parti å minut faktiskt. Det är ju ändå semester.
Läste ett inlägg (eller två faktiskt) inne hos Cissi Wallin om störiga ungar och föräldrar som låter ungar härja hänsynslöst medan de surplar på sitt kaffe.
Hon får medhåll och mothugg. Denna debatt pågår ju med jämna mellanrum på mammabloggar å  andra ställen med.
Jag tycker att diskussionen ofta blir svartvit. Just Cissis inlägg är nyanserade men det blir så polariserat. Som om det handlar om att barn inte ska få finnas och att de skall tyglas till tysta möss alternativt att föräldrar av idag uppfostrar minigangsters som aldrig kommer kunna fungera i den riktiga världen.

Själv har jag kanske mjuknat upp något sedan jag var småbarnsmamma själv men i princip så tycker jag att barnuppfostran i mångt och mycket handlar om att lära barn sociala koder.
Det är klart att ett litet barn på 2-3 år inte kan sitta som ett ljus på en restaurang i timmatal, det är klart de spiller på golvet å inte uppför sej enligt etikettreglerna hela tiden.
Men barn måste ändå få lära sej att visa hänsyn. På restaurang går människor som betalar mycket pengar för god mat och en trevlig kväll. Då är det inte okej att ungar springer runt å härjar bland borden eller sitter å skriker vid sin plats.
Det är okej att de misslyckas. Dom är små!
Men det är inte okej att föräldrarna skiter i att försöka stävja dem.
Barn skall stävjas i sådana situationer för omgivningens skull men framför allt för deras egen. För att människor runt omkring dem blir irriterade. För att sociala koder förväntas av oss alla.

Fast jag kan inte säga att jag särskilt ofta tycker att det är ett problem.
Små barn är nästan dem jag stör mej på minst. Pojkar i 10-12 års åldern som vrålar och utan hänsyn tar över en pool så småbarn flyger och solande vuxna dränks av vatten gör mej arg. Högljudda packade ungdomar eller ännu värre, berusade... hö hö hö... medelåldersmän är så mycket svårare att genomlida och även mycket mer vanligt förekommande än okontrollerade småbarn.
Jag är rätt bra på att stänga av barnskrik, en förmåga som utvecklades när jag hade fyra småbarn och som då var livsnödvändig om man ville undvika den psykiatriska världen. Jag kunde sitta mitt i kaos och koppla av, jag hörde det inte alls.
Fullt så bra är jag inte längre på att selektera bort ljud, dels är det ju ett par år sedan jag hade småbarn och efter min "nära väggen upplevelse" för ett gäng år sedan är jag generellt sätt mer stresskänslig. Men jag är nog fortfarande bättre än genomsnittet skulle jag gissa. Jag bara slutar lyssna på tjat!

Jag känner att jag har många inlägg i skallen om det här med barn å föräldrar.
Orkar ni läsa eller är ni fullt upptagna med att lägga in sill och plocka björkris?

Puss/ Asta