söndag 22 januari 2017

Lillebror å bästa vännerna

 Anneli Lodéns foto.

Hur lärde du känna "lillebror" och hur kom ni varandra så nära - som jag förstår det som genom vad du skriver på bloggen. Är han din bästa vän, eller vem är det? (Förutom dina hundar)
/ Helena


Det här med bästa vänner. Jag har egentligen bara "bästa vänner", ytliga bekantskaper är ingenting för mej. Jag har inte, å har aldrig haft, nåt behov av att ha en stor bekantskapskrets.
De få vänner jag har har alla en alldeles speciell och oersättlig plats i mitt hjärta och ingen går att ersätta med den andra. De har sina egna roller och de är bäst just på sitt vis, fyller olika funktioner.
De flesta vänner har jag haft under många många år och vi känner och accepterar varann som vi är.
Cissi, Marie, Carina och China. Men även Staffan, Malin och Maggan.
Mina barn, Gottfrid och min man.
Vänner som jag värdesätter väldigt väldigt högt å på olika vis <3

Vad det gäller Lillebror så är det på ett annat vis, inte bättre än med mina andra vänner, men annorlunda. För mej är han familj, om jag är det på riktigt för honom vet jag faktiskt inte?
Jag vet att han tycker om mej och att jag står honom nära. Han är en rolig å kärleksfull man med hög väldigt integritet, svår att lära känna, och det har tagit mej många år att närma mej mer känsliga områden och att bli insläppt där. Men om han ser mej som familj, jag vet inte det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag litar på hans lojalitet på ett annat vis.
Eller det är kanske fel ord, jag litar på alla mina vänner, men jag förväntar mej och kräver att han skall finnas för mej om och hur det än krisar precis som jag skulle göra för honom.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag kan bli arg/ ledsen/ besviken på honom men aldrig skulle fimpa honom för det.
"Familjekänslan" sträcker sej i att jag känner mej stolt över honom för att han är en del av mej.
"Familjekänslan" sträcker sej i att han till skillnad från mina vänner är väldigt olik mej på alla sätt å vis. Vi förenas i någon slags grundvärdering och i vår humor men i övrigt är vi väldigt olika.
Lillebror är bäst på att veta vad jag behöver!
Han vet när han kan muntra upp mej, ingen kan få mej att skratta som han, men han vet oxå precis vad han ska säga för att lyfta mej när jag mår dåligt eller peppa mej när det behövs.

Jag lärde känna Lillebror på jobbet när hans å min avdelning slogs ihop.
Mitt första intryck var att han var rätt högdragen och arrogant.
Men vi hör ihop och det märkte vi ganska snart och vår relation utvecklades till goda kollegor, sedan vänner och slutligen... för min del åtminstone... familj.
Jag har saknat en syskon och en bror sedan min biologiska bror blev sjuk och "försvann" ur mitt liv. Och även om vår bakgrund och familjeförhållanden är olika så delar vi en slags ensamhet. Den ensamheten och det tomrummet har nog varit avgörande för hur det blivit.

Puss/ Asta

Bildresultat för vänner

Frågor om sjuksköterskeyrket.

Anneli Lodéns foto.

Hur var det när du var ny ssk? Om du kände dig rädd och osäker, vad var det som gjorde det? Hur länge kände du så? Har du några tips till en nybliven ssk?

och

Vart tycker du det är lämpligt att börja som ny ssk? Har du någon erfarenhet från kommunen?

Samma avsändare?

Jag minns praktikerna som hemskt mycket jobbigare än att faktiskt börja arbeta som sjuksköterska.
När jag väl började arbeta på 4 A som då var en medicinavdelning med huvudinriktning på diabetes, KOL och njursvikt så hade jag gjort flera praktikplaceringar där inklusive min sista slutplacering på sex veckor.
Inhospiteringen tog vid där praktiken slutade och blev flytande.
Jag hade en grym handledare på denna avdelning som de första åren fungerade som oskriven mentor för mej. Hon ingöt självförtroende och tillförsikt i mej och hon försvarade mej mot orättvisa angrepp från kollegor.

Under min praktik och utbildningstid minns jag att jag grät och tvivlade inne på toaletten för allt och ingenting. Jag hade verkligen ingen tilltro till att jag skulle fixa det. Självförtroendet byggdes mödosamt upp och raserades sen av ingen anledning alls.
Jag har ofta tänkt på en äldre klasskamrats ord (hon hade varit undersköterska i massor av år på den avdelningen där jag började.) Hon sa: "Men Asta, patienterna är gamla å sjuka och ska ändå snart dö" när jag nojade för att ha ihjäl nån första passet. Mest på skoj så klart. Men visst känns ansvaret tyngre å allvarsammare nu när det handlar om unga mammor och små bebisar. 

Som nyfärdig sjuksköterska pirrade det i magen när jag gick till jobbet under några veckors tid. Sen pirrade det otäckt vid särskilda tillfällen... om jag hade en extra dålig patient, på helgen när man ansvarade för dubbelt så många patienter, om jag skulle rapportera till någon jag visste var nitisk och grinig osv.
Efter ett par månader pirrade det allt mer sällan och efter ungefär ett år kände jag mej någorlunda varm i kläderna. Duktig och van sjuksköterska tog det säkert fem-sex år innan jag fick till känslan av. Mer ändå kanske.

Jag har ingen erfarenhet av kommunen.
Jag kan tänka mej att det är frestande när man är ny. Det är ett lugnare tempo, det är friare och det är bättre betalt. Jag skulle dock avråda nya syrror från det.
Även om det är betydligt lugnare att arbeta inom kommunen än på vårdavdelning så krävs det en bredare kunskap och en trygghet i bedömningarna. Annars blir det sällan bra.
Som ny tycker jag man skall kasta sej in på en medicinavdelning!
Där får man en bra bredd och kunskap om  diagnoser som många äldre människor har i kommunen. Hjärtsvikt, infektioner, kärlkramp, diabetes, sårvård, smärtproblematik. Där får man yrket i händerna genom att ta mycket prover, sätta nålar, blanda dropp, ge injektioner. Där har man kollegor och doktorer på armlängds avstånd att fråga om råd.

Mitt råd blir alltså till nyfärdiga sjuksköterskor att välja en avdelning med bredd, gärna med gott rykte. Ett annat råd är att acceptera att du är ny. Ingen i världen kan kräva erfarenhet av dej, en klinisk blick tar längre tid än tekniska färdigheter att utveckla.  Vårdyrken är ett ständigt lärande. Du är aldrig ensam! Kollegor finns till för att hjälpa dej och den dagen det hettar till med en riktigt dålig patient så får du hjälp. Vid ex ett hjärtstopp kommer den som är mest erfaren att ta befälet oavsett vems patient det är.

Njut av yrket. Det är fantastiskt!

Puss/ Asta

Svar på de första tre frågorna, de om relationer.




Efter att ha levt med samma man (min pappa!) typ hela livet, i ett äktenskap som går upp och ner... kan du sakna och kanske längta efter känslan av att vara nykär? Hur tror du att det hade varit att börja om och gå in i en ny relation som vuxen?
Puss Emelie.


Förr gjorde jag absolut det. Ofta.
Längtade efter den berusande känslan och kanske även efter att få göra ett vuxet val, välja en partner som jag faktiskt passade med av mej själv och inte som jag jämkats ihop med, slipat av kanterna mot så som jag gjort med min man som jag varit tillsammans med sen jag var femton vårar.
Känslan av att vara nyförälskad är ju galen och något av det absolut härligaste och förfärligaste man kan uppleva. 
Tänker hen på mej? Varför sa hen så? Varför sa hen inte så? Varför ringer hen inte? När får jag se hen igen? Kan jag ringa? Ta på mej. Snälla ta på mej. Ta på mej för i helvete för annars dör jag.
Alltså, har man någon gång varit med om den känslan så minns man den för alltid. Den är psykotisk. Egoistisk och man skiter egentligen i allting utom den känslan.
Men nu? Nää. Jag känner mej för gammal. För blasé. För less å luttrad på män och för bekväm för att ge mej ut på den berg o dalbanan igen. Har ingen längtan alls kvar i mej. Och det finns absolut nåt vackert och härligt i en mogen relation med där man känner varann innan å utan.

Skulle min man å jag någonsin skiljas så skulle jag leva ensam. Det kan locka mej ibland däremot.
Jag har gjort "mamma-pappa-barn grejen" och jag tror inte längre på att Mr Right finns. Engagera mej i en ny relation, blir kär, bli besviken, gå isär igen... alltså, orka! (som ungarna sa på nollnolltalet.)
Nej, efter en eventuell skilsmässa så skulle jag leva ensam. Lägga min energi på det som får mej må bra. Barnbarn, hundar, jobb.
Jag kanske skulle dejta för skoj skull. Utforska om det finns nån bisexualitet i mej. Eller träffa helt andra män än de som i hela mitt liv attraherat mej. Eller nä, nej det skulle jag inte. Jag skullle i såna fall dejta en kvinna.
Men som sagt, nä... känner ingen längtan alls.

Vad anser du om att man håller ihop ett dåligt äktenskap/förhållande för barnens skull? Bra eller dåligt?

Åh. Jag tycker det är en skitsvår fråga.
Leva i ett dött och olyckligt äktenskap bara för barnen... nej.
Kyla och ständiga gräl kan inte vara bra för barn att växa upp i. Olyckliga föräldrar ger dåliga föräldrar.
Men att leva i ett förhållande där man kanske inte är jättekär och där alla ens drömmar förverkligas för att inte utsätta ungarna för skilsmässa, varannan vecka boende och kanske sämre levnadsvillkor... ja, kanske.
Det måste vara upp till var och en att bedöma.

Jag kan bli lite trött på egoismen hos vuxna människor.
Jag, jag, jag.
Att vara vuxen och ha barn är att ta ansvar. Ta ansvar även för de val man har gjort. Och livet är inte roligt och stimulerande jämt. Vissa perioder är det skittråkigt att gå till jobbet och andra stunder är det inte så kul att leva med den partner man valt.
Herre gud, jag hör hur jag låter. Som hon överklasskkärringen i "Mona-Lisas leende" som kör hem sin förtvivlade dotter som kommer till barndomshemmet efter att hon fått veta att hennes man bedrar henne. "Ditt hem är med din make nu."
Riktigt så menar jag förstås inte.
Men alla förhållanden går upp å ner. Så har det varit i mitt äktenskap. Vissa perioder har det funnits  helt andra drivkrafter än pur kärlek som hållit oss samman.
Ekonomi. Huslån. Bostadsbrist. Rädsla. Bekvämlighet och annat oromantiskt. Och tids nog har det vänt och blivit bättre igen.

Skilsmässor sätter nästan alltid ärr i barns själar och om inte deras föräldrar varit direkt osunda med varann så vill nästan alla barn att deras föräldrar ska vara tillsammans. Och handen på hjärtat, få av oss vuxna skulle vilja  byta hem varannan vecka och kanske acceptera att leva under olika regler och förhållningssätt.

Hur trivs din make med att din dotter och barnbarn bor hemma fortfarande? Hur länge ska ni ha det så? Känns som om du inte klippt navelsträngen med henne ännu.

Jag har svårt att tolka din kommentar som annat än korkad och i ett försök att trycka till mej. En trollkommentar helt enkelt. Men eftersom jag är en vän och generös människa så ska jag svara ändå.

Läser du min blogg sällan? Jag har nämligen skrivit så många inlägg att jag nästan känner mej tjatig kring vilken glädje vi tycker det är med generationsboende och vilka fördelar det ger oss alla egentligen.
Därför har vi inga planer att sluta upp med det... bara för att normen i Sverige inte ser ut så. Generationsboenden är väldigt vanliga i många andra länder, anser du att alla dessa människor inte klippt navelsträngen?
För upplysning är min dotter en väldigt självständig, kompetent, ung kvinna var hon än bor.
Och min man? Vad har han med det att göra? Gillar han inte läget och vi andra gör det så får han väl flytta. Men?! Uppenbart bor han kvar.
Om du vill skulle jag kunna köra ett inlägg där jag redogör för vad min man tycker om att jag har hund, tycker om att blogga, har gått upp i vikt, känner mej vilsen inom socialdemokratin och annat med. Vore det av intresse?

Puss/ Asta