lördag 1 oktober 2016

Du har blivit för tjock älskling



Lady Dahmer skriver om ett inlägg ur en facebookgrupp. En kvinna med två små barn berättar om hur hennes man plötsligt informerat henne om att han inte längre finner henne attraktiv eftersom hon blivit lite överviktig.
Jag läste själv det där inlägget och fick ont i magen.
Efter LD's inlägg som jag länkat åt er ovan så återfinns massor av liknande erfarenheter bland kommentarerna. Kvinnor som berättar om sina mäns bekännelser och krav kring deras kroppar. Män som slutar se, män som tappar erektionen mitt i samlaget, män som gnäller och ställer ultimatum kring sina kvinnors vikt och utseende.
"Du ser inte ut som den jag blev kär i för X antal år sedan och X antal graviditeter och förlossningar sedan snyft snyft."
Nej, tacka fan för det!
Många kommenterar att kvinnor som lever med sådana här skitstövlar skall dumpa, kasta ut, skilja sej. Och det vore ju rimligt förstås men med kärlek, barn och huslån är livet inte så svart eller vitt, och inte så enkelt.

I en relation måste man få vara trygg. Inom hemmets fyra väggar så måste man få lov att släppa på alla de där kraven om att prestera på tusentals olika vis som finns i vårt samhälle.
Med en partner så måste man få känna att man är älskad och accepterad så som man är och att den känslan står över ytliga ting som viktuppgång och åldrande.
Alla som får ynnesten att leva och bli gamla kommer ju att uppleva det där. Att kroppen åldras, hyn förlorar sin spänst, kilon dröjer sej kvar. Det kommer alltid yngre, vackrare, mer bevarade kvinnor och därför kan en sann och hälsosam relation inte bygga på att du är den vackraste kvinna din partner någonsin sett.

Jag undrar lite över alla dessa män som tappar bången eller känner avsmak över sin frus valkar, hur de själva ser ut. Som grekiska gudar med enorma penisar och om de är sexatleter mellan lakanen? Det får man väl ändå anta när de har mage att komma med sådan kritik?
Hur skulle de själva hantera "upplysningar" om att deras allt mer ihopsjunkna häck/ lilla penis/ stigande hårfäste fick frun att tappa lusten och snippan att skrumpna ihop?
Och då bortser vi från att de flesta kvinnor som beskriver att de råkat ut för denna obedda ärlighet har varit gravida och fött barn. En kroppslig prestation som en man inte kan komma i närheten av.
Jag tror ta me fan att många män är empatistörda. Och en empatistörd person vänder sina egna mindervärdeskomplex utåt. Det skulle vara intressant att få veta hur många lesbiska kvinnor som känner igen sej i dessa berättelser?
Jag misstänker att det är betydligt mer ovanligt.

Själv rannsakade jag mitt eget äktenskap och konstaterade lättat att min man... som förvisso ofta "skämtsamt" kallar mej tjockis... aldrig gnällt över min vikt eller min kropp. När jag har smalare perioder så får jag komplimanger för det, när jag är fylligare hyllar han min mjuka rumpa och mina stora bröst.
Min man har aldrig gett mej någon anledning att känna skam för min kropp.
Däremot så "önskar" han ofta att jag ska byta hårfärg. Han "önskar" ofta att jag inte hade så många tatueringar, att jag inte bar snippor runt halsen, inte var så "förbannat Pk eller militant feministisk" och bara det kan få mej att fundera... "Okej? Men du är säker på att det är mej du är kär i och vill vara med?" men jag känner mej inte sårad på samma sätt som jag skulle blivit om jag var en av alla de kvinnor som blir kastade på någon slags soptipp som inte längre dugliga eftersom deras stackars karl tappar ståndet.

Vad tänker du?
Är det viktigt att hålla sej attraktiv för sin partner?
Hur är det i din relation?

Puss/ Asta

10 listan



10 saker som gör mej lycklig

Doften av kaffe när jag vaknar.

Att se på havet oavsett årstid.

Känslan av Gottfrids kropp mot min när jag ska sova.

Ljudet av regn, rusk och blåst inomhus när hunden redan är rastad och jag inte har några ärenden ut.

Noahs "Jag älskar dej mommo."

Ett godkänt resultat på tentor eller inlämningsuppgifter.

När mina barn mår bra.

Vänner.

Känslan av helg.

Att lägga sej i renbäddade lakan.

10 saker som skrämmer skiten ur mej

Att någon av mina barn eller barnbarn ska bli allvarligt sjuk eller dö.

Att jag ska dö innan jag känner mej färdig. 

Att det skall visa sej att jag är helt oduglig som barnmorska när jag väl är klar.

Att USA ens överväger Trump som president.

All världens ondska.

Att Gud uppenbarligen inte finns. 

Att Gottfrid ska dö innan jag är beredd.

Klimatet.

Att 20% röstar på Sd med allt vad de står för.

Köra bil när det är halt.

10 insikter livet gett mej

In the end är du ensam. Du föds, föder och dör ensam... oavsett hur många som finns i rummet.

Det är omöjligt att känna sej nöjd med sin mammaroll.

Barn och barnbarn är det viktigaste i mitt liv, allt annat är sekundärt.

De som blir gravida nu i Halland kan komma att förlösas av mej.

Att röka är jävligt korkat.

En kropp är till för att fungera och inte att behaga.

Barnmorska är det häftigaste jobbet.

Kvinnan är det starkare könet.

När som helst kan det vara slut. När som helst.

Livet blir bara bättre.

10 laster

Snus

Fishermans friend (den blå.)

Att ständigt bära med sej telefonen.

Dogue de Bordeauxer

Öl

Att få lufta Visakortet regelbundet

Nagellack

Bonde söker fru

Kolla kommentarer på bloggen. 

Starkt kaffe med mjölk.

10 saker som gör mej arg.

Rasism

Homofobi

Kamphundsdebatten

Min man

Dumma människor.

Fettföraktare

Feministföraktare

Sd sympatisörer

Drogliberaler

Kyla

10 saker på min bucketlist

Föda upp minst en kull valpar.

Se New York

Kyssa en kvinna

Bli en skicklig barnmorska.

Se mina barnbarn växa upp till lyckliga människor.

Skriva en roman.

Springa en halvmara.

Semestra i nord Norge.

Vara förälskad i Paris.

Uppleva världsfreden.

Puss/ Asta









Sen



Jag lever väldigt mycket i framtiden. Kanske inte så mycket i 2034 som det som är runt hörnet. Bara idag har jag funderat på förlossningsplaceringen i november, när jag är färdig barnmorska i januari, Kosresan i augusti och annat som är just... sen.
Är ni såna med?
Precis som jag tänker mycket på sen så vill jag försöka vara och njuta av stunden.
Stunden när allt är lugnt och tryggt och bra. Men tankarna fladdrar iväg till något som ligger där framme skimrande och som jag längtar efter.

Ändå har vi inga garantier för sen.
Massor av människor kliver motvilligt upp när klockan ringer i mörkret, brygger kaffe, borstar tänderna, tar ett tag med mascaraborsten i tron att det är en dag, vilken som helst, men som kommer att bli deras sista.
Ett kärl som briserar, en älgjävel på fel sida stängslet, ett rattfyllo som inte borde suttit i en bil, en bit av morgonfrallan som fastnar i strupen och det är god natt. Förbi. Passé. Slut.
Det finns inga garantier för något som helst.

Sen. I tanken. Och väl där funderar man på annat.
På jul. På när jag är bekväm i min yrkesroll. På nästa resa. Nästa hund jag ska köpa.
Tanken strävar hela tiden vidare, till nästa mål.
Carpe Diem är så uttjatat så det mest är beklämmande. Fuck Carpe Diem.
Men andemeningen, att stanna upp i nuet... just idag är jag stark, just idag är allt bra... det är svårt men eftersträvansvärt.

Här å nu.
Jag är ledig.
Sängen väntar och imorgon har jag sovmorgon.
Min Dotter nr II är hemma från Spanien och jag har henne i mitt hus.
Jag är så vitt jag vet frisk och det är min familj med.
Utbildningen flyter på. Gynplaceringen klar, MVC II väntar.
Min hund sover på mina fötter.
Jag är mätt, trygg och säker.
Nu är nu.
Sen borde få vara just sen.

Puss/ Asta