fredag 21 april 2017

Nej vi snackar varken amfetamin eller kontaktlim nu

 Bildresultat för bulle

Lady Dahmer skriver just nu inlägg på inlägg om... ja, vad ska vi kalla det? Tjockishetsen och vad tjocka människor får utstå. De är riktigt riktigt bra.
Det är inte alls länge sedan jag själv kunde skriva välmenta rader om att "övervikt är inte särskilt hälsosamt." Men sedan dess har jag läst, både bloggar och fakta och tagit till mej. Omvärderat många av mina tidigare åsikter. Blivit en bättre barnmorska och människa.
Det kan du oxå göra! Sjas in å läs med dej.
Bland annat lade Lady Dahmer för några dagar sedan upp en bild med en påse gifflar och en pucko, en flygande fläng lunch och folk har gått BANANAS över det.
Alltså, vi måste snacka lite om det här känner jag...

I vår tid har snabba kolhydrater... socker och vitt mjöl... blivit vad amfetamin och kontaktlim i en påse var på min tid.
Det har ju tappat ALLA proportioner.
Var och varannan människa säger sej vara sockerberoende och beskriver det ungefär som om de vore i slutstadiet av ett heroinmissbruk.
De pratar om avvänjning, abstinens, skador, livslångt beroende osv in absurdum.
Socker är socker. Mjöl är mjöl. Gamla hederliga livsmedel vi använt sedan Hedenhös och som i rätt mängd och för de allra flesta inte är något som helst problem.
"Sockerstinna ungar" som blev rabiata och helt ohanterliga pratades det länge om (och görs väl i sina kretsar än idag) ända till forskningen visade att det var en myt. Ungar blir inte höga och galna enkom på lördagsgodis. De blev det inte på -60 talet och dom blir det inte nu.

En facebookvän skrev för ett tag sedan en status om hur en mamma gett sin unge Pringels chips och läsk till frukost. Min facebookvän blev så arg å äcklad att hon höll på att börja gråta.
Och kommentarerna under henne var inte nådiga mot denna "tunnelbanemorsa from hell." Det uttrycktes or. Ilska. Förtvivlan. Vrede. "Sådana skulle inte få vara föräldrar." "Fy fan, vilken idiot som helst får skaffa barn." "Ta ifrån henne ungen." "Barnmisshandel."
Och jag bara, men för faaaan, chilla!
Det föll inte i god jord.
Men allvarligt talat. Vad vet vi om den här mamman? Om barnet?
Precis ingenting. Hon kanske alltid utfodrar sitt barn med chips å läsk till frukost (kanske inte helt käckt) men det kan oxå vara så att de haft en helvetesmorgon, att frukosten var slut, att barnet var sjukt och inte ville äta och mamman fick muta med det populäraste av det populäraste.
Vi vet inte. Måste vi vara så jävla snabba med att döma då?
Det var inte så att barnet fick T-röd och en John Silver utan filter till frukost.

Jag har i hela mitt liv druckit läsk, ätit en bulle då å då, gillat mackor (jag ääälskar mackor.) Mina barn likaså. Ibland har de fått bullar på en onsdag och glass på en torsdag. Ingen av oss är sockerberoende och då besitter vi ändå en beroende gen som heter duga.
När jag kämpar med vikten är det framförallt chips/ ostbågar och alkohol jag har svårt att avvara.
Där vrålar ingen STOPP och VARNING i parti å minut.
Tvärt om, när jag tog ett vitt halvår blev jag konstant ifrågasatt och sedd som lite underlig.

Och en vuxen människa måste absolut kunna äta en påse gifflar och dricka en flarra pucko till lunch utan att bli lynchad av halva blogg-Sverige.
Socker är inte knark. Vitt mjöl är inte kontaktlim i en plastpåse.
Sluta upp att låtsas som det. Ägna er åt riktiga problem istället!

Puss/ Asta

torsdag 20 april 2017

Varning. Löpning.

Bildresultat för löpning

Jag ÄLSKAR att springa. Jämt och hela tiden. Utom precis innan jag ska ge mej ut och under själva rundan. Det är allt ifrån okej till en pina.
Men annars, älskar att springa. Älskar att vara en springare.
Varför ska jag komma till längre ner.

För er som inte vet är jag en exceptionellt lat människa!
Jag rör ogärna på mej i onödan och kan tillbringa dagar i sängen om jag fick.
Jag har aldrig hållit på med någon sport om man inte räknar en termin på tantgympa när jag var i trettioårsåldern, tre-fyra tillfällen jag prövade judo i min barndom, några år i en simklubb i mellanstadiet och ett år på gym för ungefär 15 år sen.
Sprungit har jag aldrig gjort och trodde faktiskt inte att jag kunde.
Jag har varit storrökare i väldigt många år och jag har astma, rätt ordentlig sådan, sedan jag var liten.
Under mina år som hundägare har jag vant kroppen vid att gå, både långt och fort, men bara jag sprang 10 meter så började hjärtat bulta okontrollerat och jag fick andnöd.

Inspirationen kom från Martina Haag som så roligt beskrev på radion hur hon började springa. Tre minuter i början. Som blev sju. Som blev ett maraton.
Jag läste hennes bok och bestämde mej för att försöka. Detta var väl... fyra år sen tror jag.
I början så sprang jag mellan lyktstolparna. 25 meter kanske och gick sedan flåsande tills jag klarade av att göra om det. Och ganska fort såg jag resultat!
Resultat om man med det menar att kunna klara av att springa tre minuter i sträck. Sju minuter. En kvart.
Jag minns min första kilometer, mina första fem kilometer och min första mil som något stort och fantastiskt. Något jag trott var omöjligt.
Sen dess har jag vår-sommar sprungit. Olika bra och rutinmässigt.
Jag har aldrig klarat av att hålla i när höststormarna och regnet kommit.
Och förra sommaren blev det inte så många rundor.
Men nu är jag på g igen!

Jag försöker att inte tänka hastigheter och längd utan bara att faktiskt komma ut men det är svårt. Och det är trögare i år än tidigare år.
Kanske för att jag är äldre eller tyngre, kanske för att det inte blev så mycket förra sommaren.
Är i alla fall uppe i 5 km nu och vill upp till milen.
Har lovat en vän att vi skall springa statsloppet på 1 mil i juli och då vill jag vara säker... ha lite marginal... till att jag grejar det.
Jag har tidigare år kunnat öka distansen fortare när jag väl kommit över 3 km gränsen men i år är det tungt och går med nöd å näppe 5 km.
Det går oxå långsammare i år än tidigare, har aldrig varit snabb men tidigare kanske sprungit 5 km på 33-34 minuter, nu är det snarare på 38-39 minuter.
Frustrerande.

Jag känner stor motivation.
Jag VET att löpningen ffa har två fantastiska effekter på mej.
1.) Min astma blir bättre.
2.) Mitt psykiska mående blir bättre
(Och 3.) min häck blir snyggare.)

Och när jag kan springa en mil tänker jag klicka hem det här setet från Stronger. HUR snyggt?!

Kan JAG springa, då kan alla!

Puss/ Asta


Bildresultat för stronger kläder vietnamn

onsdag 19 april 2017

Varning. Viktinlägg- onödigt ärligt.

Bildresultat för kurviga kvinnor
Bild: En snygg tjej.


Jag fortsätter min resa med kaloriunderskott... ja, men låt oss kalla skiten för vad den är- min bantning-... men är så jäkla ambivalent.
Ett tecken på hur kluven jag är i frågan är att jag följer ungefär lika många kroppspositiva konton som viktnedgångskonton på Instagram och jag lägger ner orimligt mycket tid på att fundera vad jag står, tycker och vill innerst inne.

Jag är, som jag sagt innan, jäkligt bra på allt eller inget i livet.
Älskar i övrigt lagom... är väldigt svensk på det viset... men just när det kommer till förändringar av mej själv har jag svårt för en medelväg.
Jag tror att det gäller väldigt många kvinnor tyvärr när det kommer till kilon och vikt.
Min beroende gen (särskrev för ordet ser ju inte klokt ut ihopskrivet) kräver snabba resultat, annars tröttnar jag. Men för de flesta människor tar förändring tid. En taskig kondition skaffade man sej inte på en vecka och en övervikt skedde ofta stegvis över tid, till å med jag kan ju då inse att jag inte kan springa milen lätt som en plätt vid tredje försöket eller att 10 kg ska vara väck på en kafferast där bullen avstods.

Mina resultat hittills?
Det går väldigt segt. Är väl inne på vecka 6 eller 7 nu. Startade på 70 kg och väger nu 65,5 kg. Ser resultat ffa över magen och känner lite grann på kläderna. 

Jag har relativt lätt för att leva på få kalorier. Att äta kring 1000 kcal per dag.
Problemet är att jag inte orkar det jämt och när jag frångår rutinen, som igår och tog en pizza med dottern, öppnar helvetetsgapet och ALLT slinker ner.
Avslutade väl gårdagen på 3000 kcal eller nåt sånt efter att ha kompletterat med både bärs och choklad och rostmackor med ost.
Och duktiga dagar ger allt mej dåligt samvete. Då kan jag stå och tveka på en extra Fin crisp. "Måste jag verkligen ha tre, två räcker väl utmärkt?" och det är så jävla stört.
Stört att nästan femtio år gammal lägga ner energi på sånt... sånt trams.

Om jag granskar mina argument då?

Jag vill vara stark. Sund. Orka med ett tungt jobb, barnbarn och ha biffig hund.
Fast för det behöver jag väl inte väga 60 kg?

Jag vill vara snygg.
Är bara väldigt smala tjejer snygga?

Jag vill inte att omgivningen ska titta på mej och tänka att jag gått upp en massa i vikt och börjar bli tjock.
Exakt vad händer då som är så farligt?

Jag vill känna mej bekväm i bikini till sommaren?
Bekväm, igen... för vem då?

Jag vill inte hålla på och byta garderob för att jag inte kommer i mina kläder.
Fair enouth.

Jag vill inte, så som kvinnliga släktingar, hamna kring 100 kg för vid en sån vikt tar kroppen stryk.
Oxå godtagbart, fast de två sista argumenten behöver man ju inte leva på sallad and sallad only för att uppnå.

Jag tycker att särskilt äldre kvinnor både mår bra av och ser bättre ut med lite övervikt.
What?! Vad sysslar jag då med.

Ja, ni hör. Och här fick ni. Ett onödigt ärligt inlägg.  Men jag tror det är så det är, vi är alla offer för en slags rådande norm som är svår att bryta med även om man kan syna den för vad den är.

Puss/ Asta